Det är inte fullt så tydligt som det låter. Långt före valet och vid flera tillfällen sade partiledaren Jan Björklund att han i ett parlamentariskt läge av det slag som vi nu har kunde tänka sig att hela alliansen samarbetade med Socialdemokraterna. Det är en annan linje än den som Skånedistriktet nu driver, men den tycktes före valet accepteras utan invändningar i hela partiet.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet skriver ordförandena för L i Lund och Västerås att Liberalerna över huvud taget inte bör medverka till att Socialdemokraterna kommer i regeringsställning. Exakt vad man med en sådan linje får respektive inte får göra är oklart. Och regeringsfrågan avgörs knappast av Liberalerna ensamma.
Signalerna från i första hand Skåne visar hur som helst tydligt att Liberalerna slits mellan två önskemål som blivit näst intill oförenliga genom den valutgång som eliminerade samtliga traditionella majoritetsalternativ från kartan. Partiet vill, helt naturligt, ha en borgerlig regering och helst också vara med självt. Men partiet vill också förhindra att Sverigedemokraterna får möjlighet att ställa politiska krav på en sådan regering – också det helt naturligt för ett liberalt parti.
Splittringen inom L återspeglar en motsvarande splittring inom hela alliansen. I en rad skånska kommuner ignorerar de lokala M-politikerna partiledningens instruktioner att inte bilda majoriteter med SD. Vid talmansvalet röstade ett antal M-ledamöter på Sverigedemokraternas Björn Söder, mot partiledningens vilja. Också inom Centern finns olika meningar. Och i Liberalernas Skånedistrikt var det en stor minoritet som motsatte sig den skrivelse som majoriteten antog.
Av den debatt som nu förs kan man få intrycket att hela ansvaret för att skapa en fungerande regering ligger på Liberalerna och Centern. Men det är en alldeles orimlig inställning. Den innebär ju att L och C inte skulle ha någon annan uppgift än att välja mellan Kristersson och Löfven, och att varken Moderaterna eller Socialdemokraterna skulle behöva ta något eget ansvar för att bryta de blockeringar som gör regeringsfrågan så svårlöst. Annie Lööfs sonderingsuppdrag, som ska redovisas för talmannen i dag, går ut på att pröva andra infallsvinklar, genom att utgå från sakfrågorna i stället för personfrågorna. Men om de två största partierna inte vill medverka så lär hon förstås inte komma långt.
En M-KD-regering som stöds av L och C på den ena sidan och SD på den andra lär inte bli stabil. Och detsamma gäller en S-regering med stöd av C och L. Det behövs mer nytänkande än så för att lösa ekvationen. Det är mycket begripligt att Jan Björklund inte vill stänga ännu flera dörrar.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör