Sedan kretsen kring Jimmie Åkesson tog över ledningen för SD 2005 har taktiken gått ut på att försöka få partiet att se ut som ett normalt politiskt parti, med påstådd ”nolltolerans” mot rasism, ”socialkonservatism” i stället för nationalism och intresse för fler frågor än att stoppa invandringen. Den öppna rasismen ersattes av resonemang om kulturskillnader och möjligheten till assimilering av personer med ”främmande” bakgrund. Expressenjournalisten David Baas har ingående beskrivit denna process i boken Bevara Sverige svenskt.
Nu läggs kursen om, vare sig detta hänger samman med Åkessons frånvaro eller ej. Man kräver att få diktera politiken på det enda område man bryr sig om och tänker försöka fälla varje regering som inte accepterar detta. Samtidigt uttalar sig ledande personer, som Björn Söder förra helgen, på ett sätt som i klartext innebär att partiet anser sig ha rätt att definiera människors identitet – hur svenska eller icke-svenska de ska anses vara.
Det är en hållning som inte i något avseende är förenlig med den respekt för individen som är demokratins förutsättning. SD är ett idéparti med en samhällsuppfattning som är både genomarbetad och konsekvent – och som kraftigt skiljer sig från de värderingar och den verklighetsbild som man brukar finna i demokratiska partier. Mattias Karlsson är en av de personer som betytt mest för hur detta tankemönster utvecklats inom SD.
Karlsson har undertecknat den riksdagsmotion om politisk likriktning av folkhögskolor och fria studieförbund – och i förlängningen också av företag och ideella organisationer – i ”nationell” anda som uppmärksammades på UNT:s ledarsida den 30 november.
Exakt hur långt man är beredd att gå kan ingen svara på, men formuleringarna är långtgående och visar tydligt att man anser att den mångfald när det gäller idéer och tänkesätt som är självklar i öppna demokratiska samhällen är främmande för SD. Föreningar, studieförbund, företag och organisationer ska tvärtom tjäna ett ”nationellt” mål och detta mål definieras av Sverigedemokraterna själva.
Partiledningen har tagit avstånd från det förslag om att man ska kunna sätta konstnärer i fängelse som i våras kastades fram av riksdagsledamoten Margareta Larsson, men det är inte svårt att förstå hur sådana tankegångar kan dyka upp i ett parti som inte ser något värde i fritt skapande eller intellektuell mångfald.
Kultursynen är i själva verket nyckeln till förståelsen av SD:s utveckling sedan den tidigare partiledningen ersattes av Åkesson med flera. Det är ”den svenska kulturen” som får ersätta de föreställningar om ras och etnicitet som bar upp programtexterna längre tillbaka i partihistorien. Kulturpolitiken ska, som många redan konstaterat, tjäna partiets ideologi – på ett sätt som naturligtvis är otänkbart för partier med en genuint demokratisk grundsyn.
Den till Budapest tillfälligt utflyttade Erik Almqvist beskrev på Twitter i september fria val och pressfrihet som ”liberalmarxism” - sedan försvann plötsligt texten. Den rättspolitiske talespersonen Kent Ekeroth, samme man som vill registrera brottslingars föräldrar om de är invandrare, lovade på valnatten att ”i sinom tid” och på bred front ta itu med tidningar och andra medier som granskar partiets verksamhet. Inga demokrater säger sådant.
Den påtagliga beundran för Vladimir Putin som finns inom den europeiska extremhögern är inte lika uttalad inom SD som inom andra likartade partier, men den finns där. Ungdomsordföranden Gustav Kasselstrand säger sig föredra Putin framför Obama och i den statliga luftförsvarskommittén satte man in en person, Mikael Valtersson, med en profil och ett kontaktnät som gör att han kan beskrivas som en säkerhetsrisk (SvD 2/10, Expressen 17/11). I EU-parlamentet röstade SD mot avtalet mellan EU och Ukraina – helt i enlighet med Putins önskningar.
Ett parti med ett sådant åsiktsmönster har ingen demokratisk grundsyn.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör