Ett förskräckligt uttalande sade utrikesminister Margot Wallström (S) i går. Hon förstår uppenbarligen det som Kaplan inte förstår, eller inte ville förstå.
Palestinier och israeler har samma rätt till en säker nationell existens. Den israeliska ockupationen av Västbanken måste få ett slut och det är viktigt och legitimt att protestera mot israeliska övergrepp – och mot palestinska attacker mot israeler.
Men folkmord är något annat. Förintelsen är ett av många folkmord, men har också inslag som saknar all motsvarighet i den mänskliga ondskans historia.
Professor Yehuda Bauer vid det israeliska Yad Vashem-institutet har på engelska lanserat uttrycket ”unprecedented” – en händelse utan förebild men som skulle kunna inträffa igen – som beskrivning av Förintelsens, så här långt, unika karaktär. Men det är unika är varken omfattningen – Stalin lät mörda många fler – eller tillvägagångssättet – många mördades med helt ”konventionella” metoder. Det unika, konstaterar Bauer, och många andra, är motiveringen och syftet.
En aspekt på detta är Förintelsens totalitet. Det räckte inte att avliva dem som aktivt identifierade sig som judar. Varenda person som haft någon jude bland sina förfäder många generationer bakåt skulle uppspåras och dödas.
Besläktat med detta är Förintelsens globala omfång. Det räckte inte att döda de judar som kom i vägen för nazisterna och den tyska krigsmaskinen. Mitt under kriget skickade nazisterna en delegation till Japan för att försöka få japanerna att mörda invånarna i det judiska gettot i Shanghai.
Andra folkmord och förbrytelser har begåtts av ekonomiska skäl, på grund av religiös fanatism eller förmenta nationella intressen. Förintelsen styrdes enbart av ideologi – den nazistiska ”världsåskådningen” kretsade helt och hållet kring fantasier om judarna som ett dödligt hot mot den värld av hänsynslösa övermänniskor som man hade satt sig i sinnet att skapa.
Ännu en aspekt är den totala frånvaron av normal rationalitet. Utrotningen drevs vidare ända till dess att kriget var förlorat och prioriterades in i det sista framför den tyska arméns behov. Men med nazismens världsbild som utgångspunkt blir också denna irrationalitet rationell. Kriget sågs i sista hand som ett krig mot ”judarna” som uppfattades som upphovet till och bärare av de idéer om humanism, demokrati och likaberättigande som var ett hinder för den germanska ”raselitens” världsherravälde.
Det finns dessvärre en risk att Förintelsens stora symbolvärde leder till att kunskap ersätts med populär politisk kitsch. Kanske är Kaplans uttalande ”bara” ett exempel på detta. Men det är lika allvarligt för det.
Håkan Holmberg
politisk chefredaktör