Att Barack Obama under sina sista månader som president skulle inleda en större militär operation i Syrien är nog mycket osannolikt. Vad Hillary Clinton skulle göra, om hon vinner presidentvalet, vet ingen. Vid presidentskiftet nästa år så kan läget i Syrien ha förändrats – men det är svårt att tro att det kommer att vara till det bättre.
Vapenvilan höll, någorlunda, i ungefär en vecka. Det som nu pågår är ett barbari med få motstycken i modern krigföring. Den rebellkontrollerade delen av Aleppo terrorbombas utan någon som helst urskiljning, dag efter dag. En kvarts miljon civila befinner sig i eldlinjen. De kallas alla - barn, åldringar och andra - för terrorister av den syriska regeringen och dess ryska medhjälpare. Sjukhus attackeras, inga hjälpsändningar släpps fram.
Syftet kan inte gärna vara något annat än att i stället för vapenvila och steg i riktning mot en fredsprocess försöka skapa en militär ”lösning”. Den syriska regeringsarmén, förstärkt av iranska elittrupper och trupper från den libanesiska Hizbollah-milisen har också inlett en markoffensiv i terrorbombningarnas spår.
Den logik som varit tydlig ända sedan det syriska inbördeskriget började manifesterar sig på nytt. Regimen i Damaskus vägrar kategoriskt att gå med på någonting som kan leda till att al-Assadklanens makt över landet urholkas eller begränsas. Av allt att döma föreställer man sig att den egna religiösa minoritetsgruppen, alawiterna, kommer att slaktas av sunnimuslimska extremister om regimen släpper greppet. Och hatet mot regimen bland Syriens sunnimuslimer är verkligen djupt rotat – också bland dem som inte låtit sig lockas av IS barbari.
Regimen låter hellre hela Syrien förvandlas till en ruinhög och miljoner människor drivas på flykt eller dödas än gå med på någonting som innebär att den egna maktpositionen försvagas. Och Ryssland, med gamla band till samma regim, stöder krigföringen mot ”terroristerna”. Det betyder knappast att Ryssland har någon särskild ideologisk sympati för Assad-regimen – ideologi är något som ligger långt bort från den ryska ledningens politiska kalkyler. Däremot tror man sig genom engagemanget i Syrien kunna återupprätta Rysslands förlorade ställning som en inflytelserik spelare i Mellanöstern.
Detta underlättas av att USA hittills inte velat gå in i stor skala i Syrien. Det har varit mycket begripligt efter erfarenheterna från Irak, men har samtidigt inneburit att eventuella möjligheter att bryta Assadregimens terror på ett tidigare stadium inte prövats. I stället har man försökt stödja rebellgrupper som inte kan associeras med IS och al-Qaida, men framgångarna har varit begränsade. Och att sända in vapen i stor skala är riskabelt – de kan mycket väl hamna hos fel mottagare. Inför man en flygförbudszon så måste man kanske också skjuta ned ryska bombplan.
Svårigheten att hitta en fungerande motstrategi ger alltså regimen och dess ryska stödtrupper utrymme att terrorisera befolkningen – den enda metod man känner för att behålla greppet om makten. IS, vars framväxt i Syrien underlättades av regimen, måste drivas bort från de områden man kontrollerar men den uppgiften tycks Assad och hans ryska allierade alltjämt sköta med vänster hand. Det är kriget mot andra grupper och mot civilbefolkningen som har prioritet. Som FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon uttryckt saken: Många grupper har dödat många oskyldiga, men ingen fler än den syriska regimen.
Men även om dödens tystnad lägrar sig över Aleppo och stora delar av Syrien så blir resultatet knappast någon fred. Den sunnimuslimska majoriteten, som hållits nere i decennier, lär aldrig acceptera en utgång av inbördeskriget som innebär att Assad sitter kvar i orubbat bo. Det troligaste tycks alltjämt vara att Syrien i praktiken delas upp i enklaver, styrda av olika krigsherrar, utan någon nationell process mot fred och försoning i sikte.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör