Det vet vi ju redan. Att Sverigedemokraterna är ett parti som sparkar nedåt. Som gör allt för att komma åt de svagaste. Som tror att Sverige blir ett rikare och bättre land om vi begränsar möjligheterna för de mest nödställda att få en fristad. Som försöker hitta syndabockarna bland ”de andra”. Medmänsklighet villkoras av nationsgränser och ytliga kulturmarkörer. Med vi- och dom-måttstock rider partiet på myter som piskar upp stämningar mot grupper.
Därför är det föga förvånande att SD nu sprider valaffischer med budskap som ljuger: ”Det är dags att stoppa det organiserade tiggeriet på våra gator.” Det är inte svårt att förstå vilka människor SD syftar på.
Men det organiserade tiggeriet går ju inte att stoppa – för det finns inte. Såvida man inte sträcker ut begreppet ”organisation” till att gälla en familj som försöker lösa den torftiga vardagens ofattbart tunga bestyr.
I en rad reportage, bland annat här i UNT, har myten om det ”kriminella” tiggandet krossats. De flesta normala människor blir lättade av beskedet att tiggarna, mestadels från Rumänien, inte är offer för människohandel – även om man knappast blir glad över deras situation. Men en del tycks reagera med harm, besvikelse och ilska. För om tiggeriet inte är kriminellt blir det ju svårare att bortse ifrån. Vår egen välfärd blir relativ. Lite osäkrare. Det är en jobbig insikt, och en del människor blir arga på sanningen.
Sunt nog har dock många reagerat med ilska på att SL och Clear Channel, som förvaltar reklamutrymmet i tunnelbanan, upplåter plats för SD:s aggressiva valaffisch. På SL säger kommunikationschefen Suss Forssman-Thullberg att politiska partier har en ”stark rättighet” att köpa annonsutrymme och att ”det inte finns grund att ta bort enskilda affischer”. Clear Channel gör det enkelt för sig och hänvisar till yttrandefriheten.
Men att gå till val på lögnaktig propaganda är inte ”att föra fram politik”, som SD säger. Avsikten är att peka ut människor som brottsliga eller klandervärda i sitt levnadssätt och att utsätta dessa för missaktning. Klassiskt förtal, alltså, om än riktat mot ett kollektiv. En folkgrupp.
Det finns inget som tvingar organisationer och företag att sprida vilka budskap som helst. Företag har normalt en värdegrund. Och yttrandefrihet förbjuder inte etiska riktlinjer. Tvärtom.
För en tid sedan upphörde nätbokhandlarna att, efter kritik, sälja en nyutgåva av ”Sions vises protokoll” – en lögnaktig, konspiratorisk skrift som hetsar mot judar. Förlagen insåg att bokens innehåll stred mot deras värdegrund.
SL:s värdegrund släpper dock igenom ett lögnaktigt, konspiratoriskt budskap som riktar udden mot en utpekad grupp av Europas mest utsatta invånare – varav en del är SL:s kunder. Tyvärr ingår sättet att resonera i ett välkänt normaliseringsmönster. Vi har sett det förut. Det är mycket allvarligt och kräver en betydligt större samhällsdebatt.