Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson överröstades av demonstranter vid ett torgmöte i Uppsala. Han buades tillika ut i Göteborg, Umeå, Norrtälje. I Mariestad, Arboga, Eskilstuna och på en lång rad andra platser har delar av publiken i protest vänt ryggen till när han talat.
Tidigare protesterade vårdpersonal i Malmö mot att SD-ledaren besökte sjukhuset, eftersom patienter kunde oroas av SD:s rasistiska budskap. Protesterna ogillades av sjukhusledningen.
Nu rasar människor mot att SL har satt upp SD:s valaffischer med texten ”Det är dags att stoppa det organiserade tiggeriet på våra gator”.
Vad har man då rätt att göra om man vill protestera mot politikers budskap?
När en politiker sökt tillstånd för torgmöte utnyttjar hen en viktig demokratisk rättighet med mycket starkt skydd i grundlagen. Att tysta ned den politiker vars åsikter man ogillar är både osympatiskt, kontraproduktivt och strider mot den demokratiska tanken. Man bör naturligtvis lyssna och sedan bemöta åsikter med argument.
Men vad gör man om personen på podiet ger uttryck för en rasistisk politik som strider mot tanken på alla människors lika värde? Att vända ryggen till, för att med kroppsspråk markera att man tar avstånd, är något annat än att bua. Den som sprider fördomar har passerat en gräns som, i brist på möjlighet till motreplik, kan förtjäna en tyst protest.
Likaså är det rimligt att få ifrågasätta besök från partier med en rasistisk politik på en arbetsplats – inte minst ett sjukhus.
Men SD-affischerna i tunnelbanan? Ska de verkligen få hänga där och sprida förtal om tiggare (som dessutom rör sig i tunnelbanan)? Ja, tycker somliga, och hänvisar till samma yttrandefrihet som ska freda talaren på torget.
Men det är en sak att själv ta till orda på torget eller i sin blogg. En annan att förmedla andras åsikter inom sin egen ”ruta”. Bör till exempel en seriös tidning trycka annonser med försåtligt främlingsfientliga budskap? Naturligtvis inte. Alla medier omfattas av etiska regelverk som rör sig en bra bit innanför yttrandefrihetens ramar.
Andra företag och organisationer kan förstås själva välja vad de släpper fram. Och just den aktuella affischen borde SL inte ha gett plats för.
Det skrev jag i min ledare i gårdagens UNT, under rubriken ”Signalfel i SL:s värdegrund”.
Men det visade sig att SL på nätet har lagt ut dokumentet (daterat 5/2 2014) för ”Riktlinjer – Reklam och Evenemang i SL-trafiken”. Där kan man läsa att ”annonsering får inte förekomma på SL:s reklamytor för följande: ... Reklam som kan uppfattas som ... sårande mot folkgrupp.”
Så det är visst inte riktlinjerna som fallerat. SL har ju till och med lyckats definiera SD:s budskap – ”sårande mot folkgrupp”. Nu är frågan i stället varför policyn inte följs. För rättigheten att följa sin värdegrund och sina regler inom den egna domänen är nämligen också ett uttryck för yttrandefrihet.
Det är dock i denna skärningspunkt som det just nu sker en förskjutning på olika håll i samhället. Och detta måste vi prata om.