Alla artister som ägnar sig åt någon form av komik vet hur viktigt det är att få publiken att skratta tidigt i en föreställning. Om man lyckas få åskådarna att dra på munnen redan efter några sekunder så har man också fått dem att sänka garden och därmed bli mottagliga för ytterligare humorsmockor.
När tv-profilen, skriftställaren och aforistikern Mark Levengood gjorde entré i Konserthusets stora sal under lördagskvällen, så använde han det enklaste tricket av dem alla: han visade upp sig iförd en rosa klänning.
Utan att över huvud taget ha hunnit säga något, så fick han varma leenden och fniss att fortplanta sig i lokalen. När han sedan väl öppnade munnen inledde han vad som skulle bli 90 minuter av galenskaper och klokskaper på patenterad Muminsvenska.
Vi fick följa med till hans barndoms gata i välmående Esbostadsdelen Gäddvik, och ett 1970-tal då ”kulturvänstern” fortfarande satte agendan i medierna och Finlands valuta hette Mark. Med denna förutsägbara radhusmiljö som utgångspunkt gav han sig sedan ut i vida världen, på jakt efter den underskönt tillrättalagda miljö i österrikiska Alperna som visas upp i filmklassikern Sound of Music.
Vid sin sida hade han multiinstrumentalisten Per ”Texas” Johansson som bland mycket annat ackompanjerade Levengoods berättelser med hjälp av mullrande blås, trumloopar och det ytterligt fascinerande instrumentet theremin.
Vi fick höra många prov på Mark Levengoods halsbrytande fräcka humor förmedlad på ett mjukt och vänligt sätt, som exempelvis: ”Har du inga trosor på dig ska du int’ stå på huvudet”.
Gapskratt förekom förvisso, men framför allt så blev det en diskret småfnittrig och hjärtevärmande humorafton där det gick alldeles utmärkt att vila i ett avslappnat leende. Mot slutet knöt han dessutom ihop allting på ett riktigt snyggt sätt.
Iförd alpinska hängselbyxor predikade han hur viktigt det är att ta vara på tiden här och nu samt att uppskatta de små vardagliga glädjeämnen som finns omkring oss, snarare än att hela tiden se problem eller längta bort.
Banala självklarheter som har sagts en miljard gånger tidigare? Ja, kanske, men efter en så pass värmande och väldisponerad show som Sound of Mark så kändes faktiskt de slitna orden både betydelsefulla och äkta.