Det menar psykologen Julie Richter, som i arton år har jobbat med ungdomar som begår sexuella övergrepp mot barn. Forskning visar att vuxna förövare i de allra flesta fall börjat agera ut sexuellt mot barn under tonåren.
– Om de upptäcks tidigt är chansen större att genom behandling minska risken för att de fortsätter. När man fortfarande är tonåring är ens identitet under uppbyggnad och då finns möjlighet att ändra riktning. När man är vuxen är det svårare, säger hon.
Julie Richter jobbar på en enhet i Uppsala som behandlar ungdomar som antingen dömts till vård på grund av sexuella övergrepp eller som placerats av socialtjänsten på grund av ett utagerande sexuellt beteende. Det kan handla om allt från sexuellt ofredande via nätet till regelrätt våldtäkt mot barn eller jämnåriga.
Snittåldern på ungdomarna som påbörjar behandling är 16-17 år – men ofta har deras agerande börjat ett par år tidigare.
– Senaste forskningen visar att det här beteendet brukar peaka i tolv till fjortonårsåldern.
Varför satsas inte mer på att fånga upp de här ungdomarna?
– Generellt sett är kunskapen låg om att en så stor del av övergreppen mot barn begås av ungdomar. Kanske för att vi inte riktigt vill veta. Jag tror inte heller att politikerna känner till detta.
– Det finns nog också en rädsla för att lyfta frågan, man kanske känner att tänk om jag har fel om den här ungdomen och ungdomen blir kränkt.
Okunskapen gör att vuxenvärlden inte reagerar tillräckligt när ungdomar agerar ut sexuellt på ett olämpligt sätt. Ibland förminskas pojkarnas agerande och avfärdas som pojkstreck, enligt Julie Richter. Men risken är att agerandet eskalerar.
– Många vet inte vad de ska vara observanta på. Men när ett äldre barn tvingar ett yngre barn till sexuella handlingar och har svårt att sluta trots tillsägelser, då är det ett problem.
Den behandling som Julie Richter och hennes kolleger ger sker under två till tre år. Behandlingsmetoden kallas för integrerad eklektisk modell, vilket innebär att man jobbar med ungdomen på flera plan: i samspel med familjen, i vardagen och med terapi. Under särskilda aktivitetsdagar får pojkarna träna på sociala situationer och att se andras rättigheter och behov.
– De kan ha brister i sina sociala färdigheter, vilket gör att de har svårt att upprätthålla sociala kontakter. Många är i behov av väldigt omfattande hjälp.
Hjälper behandlingen då?
– Ja det gör den. Det görs kontinuerliga bedömningar under behandlingens gång, där olika psykologer står för bedömningarna. Bland annat mäts pojkarnas impulskontroll och hur mycket empati de känner.
I söndagens UNT berättade vi om ”Oskar”, som har en lång historia av återkommande sexbrott mot barn. Oskar var ung när han dömdes första gången och det kom i tingsrätten fram att han växte upp i ett fosterhem där han själv blev sexuellt utnyttjad.
Oskars historia är långt ifrån unik. Det finns en gemensam nämnare hos de pojkar – för det är nästan enbart pojkar – som Julie Richter möter: de har i mycket högre grad än andra ungdomar farit illa under barndomen. Forskning visar att ungefär en tredjedel själva har utsatts för sexövergrepp som barn och att övriga två tredjedelar varit utsatta för olika typer av försummelser. Många har introducerats för porr vid tidig ålder.
– Det har talats mycket på slutet om att pedofili är något medfött, men det stöder jag inte alls. De pojkar jag träffar har varit med om händelser som normaliserar sexuellt agerande mot barn, inte minst via den porr de tittar på. Min uppfattning är att pedofili är en sexuell störning som är inlärd, inte medfödd. Och det ger hopp eftersom det då går lättare att behandla, säger hon.
Totalt i hela Sverige ges den här behandlingen på fem enheter, varav två ligger i Uppsala. I hela landet jobbar, enligt Julie Richter, knappt 20 psykologer som är specialiserade på ungdomar som begår sexbrott mot barn.
– Vi är alldeles för få. Samhället skulle tjäna mycket pengar och framför allt lidande, på alla håll och kanter om mer gjordes för att fånga upp dessa barn och ungdomar tidigt för att ge dem vård. Ju tidigare desto enklare.