Minna Gräns, professor i rättsvetenskap, undervisar juridikstudenter bland annat om hur man genomför och planerar förhör med vittnen. Frågorna är svåra. För att vi ska få ett exempel på hur svårt det är med minnesbilder gör vi ett experiment. Innan vi sätter i gång med intervjun låter Minna Gräns UNT:s reporter och fotograf titta på en bild av en kafémiljö i 45 sekunder. Låt oss återvända till det sen.
Tillit. Förtroende. Minna Gräns kan inte nog understryka vikten av att det skapas en bra relation mellan intervjuaren och vittnet redan vid inledningsfasen. Det är helt avgörande för mängden information som vittnet kan och vill berätta.
– Det finns forskning som visar att om polis eller åklagare agerar på ett sätt som uppfattas dominerande, hämmar det vittnets förmåga att komma ihåg och vilja att berätta. Skapar man ett ömsesidigt förtroende öppnas sinnet lättare och mer information finns att tillgå.
Ur polisens perspektiv är det mest effektivt att ställa utvalda frågor snabbt. De utgår i regel från vilken information som enligt deras erfarenhet är relevant för att väcka åtal. Det tycker Minna Gräns ofta är ett problem.
– Jag brukar säga till studenterna att vara ödmjuka. Vid förundersökningen måste polisen tänka på att hen inte vet vad som i slutändan kan bli relevant. En liten detalj kanske inte visar sig ha betydelse förrän vid huvudförhandlingen, säger Minna Gräns.
I stället ska intervjuaren först låta vittnet berätta själv utan att ställa frågor. Syftet är att tömma minnet, så kallad kognitiv intervju. Förhörstekniken kommer från USA och rekommenderas över hela världen. För att tömma minnet på optimal mängd med information krävs tid. Förundersökningsledarens uppgift är att plocka fram minnena och hjälpa vittnet att komma ihåg.
För vi glömmer. Snabbt. Minna Gräns visar oss den så kallade Ebbinghaus Foregetting Curve. Kurvan visar hur mycket vi kommer ihåg i förhållande till tiden. Redan efter 20 minuter efter en händelse har vi glömt 42 procent av den, efter en timme 66 procent. Kurvan är brantast i början. Efter en månad har vi glömt ungefär 79 procent av händelsen.
För att kunna återskapa situationen där händelsen och inkodningen ägde rum bör förhörsledaren vara påläst, och eventuellt åka till platsen. På så sätt blir det lättare att för intervjuaren att sätta sig in i vittnets historia.
– Intervjuaren ska försöka hjälpa vittnet med att återskapa den externa omgivningen mentalt. Vad som hände både före, under och efter i tid. Om intervjuaren har besökt platsen blir det naturligtvis enklare att hjälpa vittnet att sätta sig in i det hen har sett och hört, och kanske till och med känt dofter av. Minnet är associativt. Något litet kan öppna vägen till något större.
– Sinnen kan göra ett vittne medvetet om något som för stunden bara uppfattades i periferin, säger Minna Gräns. Lika viktigt som de externa faktorerna, är de interna. Vad man tänkte på, sinnesstämningen. Alla detaljer bör berättas, de har minnesstödjande funktioner.
Under den första intervjun bör vittnet få berätta fritt. Förhörsledaren kan därefter föreslå att vittnet återberättar skeendet igen, fast ur ett annat perspektiv. Kanske bakifrån i tiden, eller från en annan geografisk synvinkel.
Därefter kan mer specifika och preciserande frågor ställas om sådant som är relevant för brottsutredningen. De hjälper vittnet att återvända.
Frågorna bör vara grundade på vittnets berättelse. Tydliggöra vad som redan har sagts. Värst är ledande frågor och slutna frågor – ja- och nej-frågor. Det riskerar att påverkar minnet direkt. Det finns forskning som visar att i dag är åtta av tio frågor i förundersökningar slutna.
Farhan Sarwar, lektor vid Lunds universitet har skrivit en avhandling om just ögonvittnesskildringar. Han betonar betydelsen av påverkande faktorer när någon bevittnar ett brott, efteråt vid förhör och rättegång, och tiden emellan.
Det kan vara familj och vänner, andra vittnen, press och media och egna inre reflektioner som inverkar på vittnesskildringen.
Tiden mellan bevittnat brott och förhör kallas för lagringsfasen, och är tiden då vittnet reflekterar över brottet, och yttre input från andra människor kan påverka.
– Dagliga händelser brukar vi dela med både familj och vänner. Vi har sett att det påverkar minnet. Mekanismerna bakom är dock oklara i nuläget. Likaså har media en påverkan som vi inte exakt vet hur den fungerar, säger Farhan Sarwar.
Vittnen kompletterar ofta varandras bilder, för vi vill helst ge en fullständig minnesbild.
– När ett vittne saknar vissa minnesuppgifter av en händelse, kan den saknade informationen ibland fyllas i av andra vittnen. Ofta är det vittnen som är säkrare på sin sak än andra som påverkar. När minnesdetaljer delas mellan vittnen, och händelser diskuteras kan de bilda en ny överenskommen version av händelsen, som nödvändigtvis inte behöver vara den korrekta, säger Farhan Sarwar.
Om du bevittnar ett brott eller en olycka rekommenderar Farhan Sarwar att du inte pratar med någon förrän du har skrivit ner händelsen för att komma ihåg så mycket som möjligt.
–I dag har nästan alla en mobiltelefon, vilket gör det möjligt att spela in sina egna vittnesskildringar direkt. Annars kan man berätta detaljerna högt för sig själv framför en spegel, säger Farhan Sarwar
Farhan Sarwars forskning har visat att vittnen som bara berättar händelsen för sig själva har ett bättre minne än de som berättar den för familj och vänner.
En av de största bristerna i rättssystemet enligt Minna Gräns är att förhör i regel inte spelas in. I Sverige finns i många fall bara förhörsprotokoll, och de utgör egentligen bara polisens tolkning. Vittnen har då ingen kontroll över vad polisen antecknar. Om något nytt kommer upp i huvudförhandlingen som inte finns med i förundersökningsmaterialet blir det omöjligt att veta om det är vittnet som döljer något eller om polisen har misstolkat. Ofta misstänkliggörs då vittnet.
– Det skulle vara en oerhört viktig rättssäkerhetsgarantiåtgärd om man började ha som regel att spela in, säger Minna Gräns.
För våra minnen kan inte spela in. Trots att mer fullständiga minnesbilder ibland kan vara att önska, ska vi vara glada för vårt minnes funktioner och vår förmåga att glömma. Om vi aldrig glömde skulle minnet bli överbelastat, i synnerhet i dagens samhälle där vi ständigt matas med intryck från alla möjliga olika källor.
Och hur var det då med minnestestet? I slutet av intervjun får UNT:s skribent och fotograf var sitt papper med tio frågor. Vi ska minnas hur kafébilden vi fick se tidigare såg ut. Hur många personer var det på bilden? Hur många av personerna bar handskar? Såg vi hatten på mannen i baren och hur många kaffekannor fanns det? Öppna, slutna och ledande frågor som pekar i helt fel riktning visar det sig. Minnet är ekande tomt. Men visst såg jag en kaffekanna. Eller..? Resultat? Skribenten får två av tio, fotografen får sex av tio. Skrämmande och fascinerande på samma gång. Dessutom lite orättvist. Fotografen jobbar ju med bilder.