Det är vardagsförmiddag men full fart i villan i Runhällen. Förkylningssymptom håller alla barnen hemma i coronatider, men för Marie Ludwig, som jobbar som översättare, är det business as usual att jobba hemifrån. Sju år har gått sedan familjen lämnade Berlin och flyttade till den lilla orten i västra Uppland, för lugnet, tystnaden. För den äldste sonen, som då var tre år, var flytten påfrestande.
– Han hade väldigt svårt att skiljas från Tyskland, grät varje morgon och pratade inte med någon på förskolan. Så när hans lillasyster kom bestämde vi oss för att ha honom hemma också. Då blev det bättre igen, säger Marie Ludwig.
När syskonen något år senare började på förskolan tillsammans blev sonen åter tyst. Både på förskolan och i hemmet väntade man på att tillståndet skulle släppa – hemma pratade han ju utan problem. Men dagarna flöt på som tidigare och på varsitt håll hittade förskolepersonal och familjen fram till en diagnos som verkade stämma in, så kallad selektiv mutism. En utredning hos BUP bekräftade deras slutsats.
– Selektiv mutism innebär att man kan prata i vissa situationer, men att det helt låser sig i andra. Det finns ingen organisk orsak och handlar inte heller om att man inte vill prata. Det är en talängslan, en rädsla över att säga fel sak. Inte sällan är det just tvåspråkiga barn som får diagnosen, säger Marie Ludwig.
Vissa barn med selektiv mutism kommunicerar med ljud och gester medan andra är helt tysta utanför hemmet. Problematiken är ofta kopplad till social ångest, hos många barn med selektiv mutism finns drag av perfektionism och blyghet. För vissa hänger problematiken ihop med andra språksvårigheter eller diagnoser. Inom vården uppmuntras så tidiga insatser som möjligt för att hjälpa barnet att komma ur sin tystnad.
I dag är Marie Ludwigs son tio år. Vid delar av intervjun sitter han bredvid sin mamma vid köksbordet, lyssnar på hennes svar och viskar ibland något på tyska i hennes öra, men vill inte att hans namn skrivs ut i tidningen. För familjen har det krävts många samtal för att lotsas rätt inom vården. När de inte fick napp i Uppsala hamnade de till slut på en logopedmottagning i Stockholm som är experter på området.
I skolan är sonen fortfarande tystlåten, men med hjälp av en engagerad lärare går det sakta framåt. Högläsning och lekar har blivit ett sätt att smyga in talet utan att göra en stor grej av det.
– Vi började att läsa högt hemma och sedan flyttade vi stegvis in högläsningen till skolan. I början satt läraren i ett rum bredvid, sedan fick hon sitta en bit bort i rummet och nu sitter vi tillsammans i soffan och läser. Det är ett framsteg, säger Marie Ludwig.
Samhällets kunskap om selektiv mutism är inte stor, menar hon. Innan hon själv förstod varför hennes son tystnade i sammanhang utanför hemmet kunde hon ibland försöka pressa honom att försöka prata. Det gör hon inte längre, eftersom det kan bidra till ytterligare låsning.
– Det som jag tycker är viktigast är att människor förstår att det inte är av illvilja som vissa barn inte pratar. Alla barn kan inte följa vanliga etiketter som att säga hej, tack eller se andra i ögonen. Det är också viktigt att familjer i liknande situationer vet att det finns bra behandling och hjälp att få, även om man får kämpa lite för det.