Varningslampan i bilen som lyser och piper.
Folk som enbart lägger upp bilder på mat på Facebook och Instagram.
Den lilla regnbågsfärgade badbollen som snurrar till förbannelse när datorn "tänker".
Det finns mycket som stör här i livet.
I skrivande stund sitter jag i en väldigt vam tågvagn. Bredvid en man som breder ut sig, har snott båda armstöden, jäspar svinhögt stup i kvarten och rör sina ben snabbt upp och ner i en klassisk rörelse framkallad av ett stressat inre.
Han är störig.
Och han är inte ensam.
För några år sedan var den amerikanska animerade humorserien ”Family Guy” min favoritserie. I serien får huvudkaraktären Peter Griffin jobba på en tv-redaktion med ett segment som heter ”What really grinds my gears” – ungefär: ”Det som verkligen prövar mitt tålamod”. Jag tänker på den tecknade sketchen då och då. Det hade ju varit så trevligt att få utlopp för det som stör på annat sätt än det vanliga: Att bunkra upp i minnet.
Varje dag stör man sig på något. Att det tar så lång tid för handtorkmaskinen på toaletten att komma igång (trots att man flaxar som en galning med händerna under utblåset), att Glenn Strömberg skriker så mycket när han kommenterar fotboll eller att mammor med barnvagnar insisterar på att gå två eller tre barnvagnar i bredd även på den smalaste av trottoarer.
Den senaste tiden har jag stört mig på vissa pizzerior i Uppsala. Inte för att pizzorna har smakat illa eller för att någon har varit otrevlig.
Det som stör mig är frasen: ”Jag bjuder på salladen”.
Det tror fan att du gör det.
För att förklara min pizzaattack så bör det nämnas att jag är från Göteborg. Där – precis som i merparten av Sverige – är det inte snack om annat än att sallad ingår i köpet.
Är det en maktdemonstration från pizzabagaren? Är krögaren snål? Tycker restaurangchefen att just deras pizzasallad är så god att den borde kosta extra?
Det ska även tilläggas att mitt tålamod är starkt. Jag kan leva med att pendeln mellan Uppsala och Stockholm lite för ofta sviker när jag behöver den som mest, jag kan leva med känslan av tomhet efter att jag glatt svarat i telefonen och det är en hurtig försäkringsförsäljare som heter Bo-Göran på andra sidan av luren.
Men vid pizzasallad, där går min gräns.
Samtidigt vet jag att det är en tunn gräns. Där man rör sig mellan att smått charmant störa sig på en sak för saken skull och på att bli en surgubbe. Jag vill ju inte bli en sådan där gubbe, eller surgumma för den delen, som flyttar in i en lägenhet på våningen över en krog ena dagen och sedan skriver ett arg brev till fastighetsägaren om att krogen ”för sådant liv” andra dagen.
Kanske är det bättre att starta en egen tv-kanal vars enda program avhandlar störningsmoment? Eller köpa en helsida i UNT som jag fyller med versalerna ”STÖR EJ”.
Eller så tar jag saker som de kommer, fokuserar på att jag lever i en privilegierad del av världen där det alltid finns mat på bordet och risken för att behöva dra ut i krig är väldigt liten.
Det är inte fel det heller.