Wermlandskällar'n

Efter Guldkantens frånfall är Wermlandskällar'n ensam kvar på den finare krogtoppen i sällskap med Hambergs fisk. Men efter att patrullen hört att det börjat knaka ordentligt i de historiska fogarna på Nedre Slottsgatan och att framtiden för etablissemanget lär vara något oviss var det sannerligen dags att än en gång avlägga visit. Atmosfären är som alltid njutbar: en smal gång pyntad med levande ljus leder ned till matsalen vars kryssvalv får blicken att göra förtjusta vandringar.

När man sedan får menyn i hand är det svårt att inte bli begeistrad - över priserna. Matprischocken ovan jord verkar inte ha trängt ned till dem som driver Wermlandskällaren. Och det är bara att tacka och ta emot eftersom maten fortfarande håller hög klass.

Förrätten sparris med citrongravad lax (90 kronor) är en bra start. Sparrisen är krispig och fin och den lilla sötman i ingefärs- och senapsvinägretten rundar av smakupplevelsen av den mjälla citronlaxen. Halstrad anklever med fikonsufflé (130 kronor) är en ren fröjd: gommen upplever små lyckorullningar när dessa godbitar gör varandra sällskap i munnen. En jätteboll med salladstrassel, lite för frikostigt tryffelduschad, är dock mest i vägen.

Kalv à la Linné känns kanske som daterad namnflirt, men för 200 kronor får man finfint rosastekta kalvbitar lindade i bacon och vilandes på en spänstig, men lite oljig, bädd grönsaker. Till det en potatisgratäng med rejäl ostsmak, fast utlovad kålrabbi och sötpotatis är det lite mer sparsamt med. Kantarellsåsen, spetsad med mörkt öl, är fyllig och smakrik. Halstrad rödingfilé (200 kronor) är en något rörig rätt med många smaker. Kanske hade det räckt med den mustiga vildrisrisotton med svamp som tillbehör. En sås smaksatt med grapefrukt är inte så bra balanserad då den första smakförtjusningen snabbt dalar när beskan sätter in. Själva rödingen är dock fin i hullet, även om den kunde ha ryckts från värmen några sekunder tidigare.

Efter en uppfräschande sorbet som mellanrätt är det dags för dessertfinalen. Det bästa först: den underbart fluffiga hjortronsufflén (en klassiker på Wermlandskällarmenyn) fyller hela själen med värme och välbehag och dess modesta pris (90 kronor) känns som en skänk från ovan. Vaniljbrylé med blodapelsinsorbet (95 kronor) är en inte lika extatisk upplevelse, brylén kunde varit "knäckigare" på ytan även om smakerna sitter som de ska.

Krogpatrullen har i ljuset av en allt värre skenande prisbild på stans krogar (såväl de bättre som de mindre ambitiösa) inga större bekymmer att utnämna Wermlandskällaren till den överlägset mest prisvärda restaurangen i stan. Man når för tillfället kanske inte de riktigt imponerande höjderna, men när notan landar i samma plånboksutrymme som vilken mellanklasskrog som helst är det som sagt bara att tacka och ta emot.

Wermlandskällar'n

Efter Guldkantens frånfall är Wermlands­källar'n nästan ensam kvar på den finare krogtoppen. Krogpatrullen njuter på Uppsalas mest prisvärda restaurang.

Efter Guldkantens frånfall är Wermlandskällar'n nästan ensam kvar på den finare krogtoppen. Krogpatrullen njuter på Uppsalas mest prisvärda restaurang.