”The better the view the worse the food.” Så brukar det det heta. Men i Miss Voons fall stämmer det inte riktigt. Om inte annat är det svårt att matcha de fantastiska vyerna över staden. Alla som knutit handen i fickan och mumlat att ”Uppsala är visst en stor stad” kan nu sträcka den mot skyn. Stan känns pampig från 11:e våningen på Elite Hotel.
Miljön i övrigt snuddar lite vid asiatisk kitsch, men håller sig på rätt sida för det mesta. Det är mycket folk, mycket personal och den unga kockskaran i det öppna köket i lokalens sydvästra del har ett styvt jobb att beta av beställningarna. Stämningen känns urban och medveten.
Matkonceptet är av numera vedertagen mellanrättskaraktär, där köket rekommenderar 3–4 rätter som motsvarande traditionell för- och varmrätt.
Patrullen provar några av inslagen på sashimi-menyn för att värma upp. Bitarna är ruskigt små, men kostar å andra sidan bara runt en tjugolapp. En skiva wagyu eller hälleflundra är helt rätt för att få fart små smaklökarna och förväntningskurvan är lika glödande som solens nedgång bakom Domkyrkan. Sashimin serveras på en isbädd vilket ser fint ut, men gör att råvarorna blir väldigt kalla och inte når optimal smaknivå. Det funkar emellertid perfekt till ostronet med jalapeñosås, mums.
Så till mellanrätterna. Det finns drygt tio att välja mellan, och många blir snabbt favoriter, som fjordlaxen. Ett axplock i övrigt: tryffeldumplingsen har fint tuggmotstånd och svampfyllningens arom sprider sig angenämt i gommen. Buljongen som de badar i är emellertid onödigt pepprig och med massor av salladslökshack så att bitarna av päron som simmar med knappt märks smakmässigt. Hummertacos - med bland annat ananas och majonnäs - är en kul upplevelse med bett, tack vare shichimikryddan. Apropå bett så är oxryggen riktigt spännande. Själva råbiffen är sammetsmjuk medan blandningen av bland annat kimchi och tosazudressing till är spretig och intensiv. För mycket för vissa, ljuvligt för andra.
”Black cod” är en liknande vattendelare. Torsken är ypperligt tillagad med en sotig översida, men är drypande söt. Till det en överförfriskad ingefära som en smocka från andra sidan.
Lammracksen bjuder även de på en stark upplevelse, serverade med en hårt stekt yta med sesamfrön och koreansk chilipasta.
Det är med andra ord inga fel på smakintensiteten. Vad som hade känts alltför obalanserat som huvudrätter fungerar dock bra som mindre mellanrätter. För den veliga som inte klarar att välja finns Omakase, kockens val (sju rätter för 630 kr) samt Grand dessert (175 kr).
Efterrätterna är fina och håller bredden från enklare glass, sorbet eller mochi till en svindlande förförisk crème brûlée med lakritspulver och saftsås av rabarber.
Miss Voon är inget för den som inte tål höjder. Precis allt är inte flygfärdigt, men det är svårt att inte få sig något spännande till livs vid ett besök. Servicenivån är god, även om det kan bli lite väntetider emellanåt. Tråkigt blir det dock aldrig, det är tätt mellan borden och det finns alltid något intressant att tjuvlyssna på. Eller så kan man bara lapa i sig utsikten.