Den explosionsartade ökningen av thailändska restauranger är den största förändringen av Sveriges kroglandskap under det senaste decenniet. I Uppsala tillhör Ahaan Thai veteranskiktet. När de öppnade för över tio år sedan hurrade krogpatrullen för en gömd pärla med avsides cityläge, men sedan dess har situationen förändrats. Konkurrensen är större och Ahaan Thai har blivit ett hämtmatshak bland hämtmatshak. Det är en tråkig utveckling. År 2011 har ju var och varannan svensk åsikter om allt från vilken papayasort som ska användas till en perfekt som tam, till hur klibbigt klibbigt ris ska vara. Det krävs helt enkelt en hel del för att skina i genren.
På Ahaan thai skiner man åtminstone litegrann med sin Tom kha gai (59 kr). I konkurrens med andra soppor av samma sort i stan står den sig bra, med lagom hetta och krämighet. Kanompang na moo (49 kr) är friterat bröd med fläskfärs som ”pålägg”. Låt vara att brödet sugit upp väl mycket olja och att färsen är tam i kryddningen, men det är en helt okej inledning på en kväll.
Tod man kao pod (49 kr) är friterade majskakor som är söta och frasiga, men som hade behövt en mer bitig sås än den sweetchilibaserade variant de serveras med för att komma till sin rätt.
Huvudrättsmenyn är förvillande lång, men många rätter är snarlika. Krogpatrullen väljer anka: Gaeng pet bedd yang (129 kr), grillat ankbröst i röd curry och kokosmjölk, med ananas, äggplanta och cocktailtomater. Rätten har bra sting och ankan smakar bra om än inte överdrivet grillat. För 129 kronor är det ändå prisvärt.
Yum wonsen (125 kr) är en glasnudelsallad med stundtals skärande chilihetta som får upp krogpatrullen på tårna. Den salta dressingen balanserar det starka och helheten är fräsch, även om skaldjuren kunde ha varit fler och spänstigare.
Kao pad (105 kr) är en rätt med stekt ris, kyckling, ägg och grönsaker, som är betydligt mildare. Smaken av det stekta riset är fin, men man blir fort less på att ”bara” äta ris, eftersom kycklingbitarna är få. Ahaans pad thai (105 kr) tillhör tyvärr Uppsalas tråkigare varianter, med mikroskopiskt små räkor och fadd eftersmak.
Bland efterrätterna är friterad glass (49 kr) en rejäl bumling med yster sprejgrädde på. Det är kul men inte särskilt gott, frityrskalet är jättetjockt och häften vore nog.
Förekomsten av sticky rice, klibbigt ris i kokosmjölk, på menyn får patrullen att jubla och rätten sticky rice med thailändsk frukt (49 kr) smakar riktigt gott, trots att den ser helt grå ut när den serveras med rambutan.
När notan kommer in får man bekräftelse på det som syns i menyn – att Ahaan Thai håller genomgående låga priser. Det är sympatiskt, men maten är därefter: Helt okej, men utan det lilla extra, och inte sällan snålt med köttet, kycklingen och skaldjuren. Med svenskarnas kärlek till det thailändska köket i åtanke är det trist om thaimaten går pizzans öde till mötes och man enbart konkurrerar med pris och tillgänglighet i stället för med kvalitet.