Storslaget på liten yta

Sakta men säkert har ryktet spridits i stan om det lilla stället Dryck, beläget mellan Bistro Hijazz och Stationen. Inte olikt Harry Potters hemliga järnvägsperrong 9 ¾ ligger det där man tror att det inte finns något. Inte förrän man rycker i dörren och verkligen kliver in kan man vara helt säker på att man hamnat rätt. För rätt har man verkligen hamnat om man snubblar in på Dryck och faktiskt stannar kvar – till skillnad från de många gäster som tror att de hittat en bakdörr till Stationen och med förvirrad blick vänder lika snabbt som de kom in.

Dryck är ingen vanlig restaurang. Inte enbart för att de bara har två bord och en handfull barstolar, eller för att man får kvista över till Hijazz för att använda toaletten. Hela upplägget är annorlunda. Sommeliern Cemil Alparslan och gamle krogprofilen Håkan Apler utgår från drycken när de gör sin meny, som består av tre rätter och som byts varje vecka. På andra ställen kan vinpaket avskräcka (om inte annat så för priset), men på Dryck känns det klart lustfyllt med vin- och matmatchning. Vill man ha alkoholfria alternativ är ambitionsnivån också hög – ingen behöver bli sittande med en Loka citron medan övrigt sällskap ojar sig över fina viner med komplexa smaker. Krogpatrullen faller till exempel pladask för den sötsyrliga druvmusten Verjus de cigarr som alkoholfritt val.

När Krogpatrullen är på besök serveras vit sparris med pata negra och citronsmör till förrätt. Till det ett mousserande vin från Tasmanien, Australien (chardonnay pinot noir). Den nyskördade sparrisen övermannas nästan av skinkans djupa smaker, men det är ändå riktigt gott i all sin enkelhet.

Andra rätten är en foliebakad marulk med ingefära, koriander, aprikos och lime, som serveras med saffransaioli och en tysk spätburgunder i glaset. Fisken är fint bakad utan att bli för tuggig och smakar vackert av Karibien. Tomatskivan ovanpå gör inte mycket till, faktum är att den sänker presentationen en del. Saffransaiolin med fänkålsdill känns först inte som någon självklar kombination, men efter några tuggor sitter man där och nickar nöjt. Aiolin har hög syra, vilket gör att man slipper den lite fadda smak som saffran annars kan ge i en majonnäs. Rotfruktstagliatellen har en fin söt ton och slinker ner i ett huj.

Rätt nummer tre är ingen efterrätt, utan en kötträtt som serveras till kvällens röda vin, med strävt intensiv blåbärsdryck som alkoholfritt. Det handlar om nötbringa, surkål och selleripuré – en ljuvlig treenighet av sött, salt och syrligt.

De muntliga presentationerna av mat och dryck är avancerade, allt för att tilltala nörden. Men trots det känns Dryck inte snobbigt, utan varmt och välkomnande. Den lilla lokalen inbjuder till samtal mellan personal och sällskap, plötsligt blir man tilltalad av någon i baren trots att man själv sitter vid ett av borden. Det är med andra ord inget ställe för den som vill vara inkognito, men är man sugen på en udda, varm och ambitiös krogupplevelse gör man rätt i att söka efter den hemliga dörren.