Men krogen Stadshotellet visar sig vara både det ena och det andra. Vi hänvisas till en kopia av det gamla kaféet Frestelsen som möblerats tungt i mörkbrunt med raka textillampskärmar. Sekelskiftskänslan vill inte infinna sig. Visserligen finns en större matsal med vita dukar, men den är främst till för större sällskap och fester, får vi veta.
Vad är poängen med namnet Stadshotellet när själva hotellet numera saknas? Och när den restaurang som en gång huserade i den gamla fastigheten från 1855 hette Stadskällaren?
När Stadshotellet öppnade lät man berätta om en "bred meny med många restaurangklassiker". Den långa pizzamenyn har tack och lov försvunnit och det som finns kvar är en högst traditionell matsedel, som förnyas med jämna mellanrum. Förrättssillen lyser dock med sin frånvaro.
Ljummen chèvre med balsamicomarinerade rödbetor (79 kr) är en bit grillad getost, som utlovas ljummen men som hunnit kallnat på vägen, och där rödbetsklyftorna borde ha smakat betydligt mer balsamico. Stadskotellets toast (89 kr), består enligt menyn av en klassisk skagenröra, men denna traditionella svenska räksallad har av någon outgrundlig anledning fått räkorna utbytta mot rökt lax som blandats med alltför mycket hackat ägg - vilket gör den nästan helt smaklös.
Parmalindad majskyckling (169 kr) är hyggligt saftig och mör, men smakar ingenting. Mer än möjligen lite varm skinka. Man får salta både köttet och den ugnsstekta potatisen ihärdigt flera gånger, men rätten blir sannerligen inte mycket gladare för det.
Kalvfilé Oscar (259 kr) är förvisso en svensk restaurangklassiker. Den tillkom 1897 när Operakällaren skulle anordna en bankett i samband med den stora Stockholmsutställningen. Man ville hylla konung Oskar II med en egen rätt. Få restaurangklassiker har sedan dess blivit så misshandlade och råvaruförfuskade. Stadshotellet i Uppsala kan dock inte beskyllas för att fuska med råvarorna, även om man uteslutit tryffeln, som en gång var kronan på verket, och i stället för två burksparrisar - som i originalet skulle utläsas som II:an i kungens monogram - serverar två grova, svårtuggade färska grönsparrisar. Och choronsåsen, som spetsats med väl mycket tomatpuré, har av någon anledning hällts över en starkt reducerad vinsås, vilket snabbt ger en smakblandning som inte är rätten värdig. Att det vidare serveras flottig, mjuk klyftpotatis (tack och lov ur en skål vid sidan om), mildrar inte mordförsöket på just denna kalvfilé Oscar.
Lika illa är det med Biff Rydberg (189 kr), denna ultimata pyttipanna där råstekt potatis, oxfilé och lök tärnas så fint att den kan inmundigas enbart med gaffel - som på gamla Hotel Rydberg vid Gustav Adolfs Torg i Stockholm varifrån denna klassiker fått sitt namn. På Stadshotellet påminner potatisen mer om stekt dito medan de okryddade oxfilétärningarna är stora som köttbullar och kräver kniv för att ätas.
Gino - färsk frukt gratinerad med vit choklad serverad med vaniljglass (79 kr) - är en tämligen okomplicerad dessert. Stadshotellets har banan, ananas och melon som bas. Men glassen smakar enkel storpackstyp utan tillstymmelse till vaniljprickar. En riktig besvikelse. Svanfeldts äppelkaka (69 kr), som vi förmodar fått sitt namn efter hotelldirektören och källarmästaren Henrik Sigfrid Svanfeldt, är en torr skapelse som serveras med ananasbitar och samma trista vaniljglass som ovan.
Innan vi aningen förvirrade lämnar Stadshotellet, vars entré är en kopia av gamla ingången till Stadskällaren, tittar vi än en gång på fotografierna från gamla "Gästis". En för evigt svunnen tid för oss Uppsalabor, kanske. Trist kan tryckas, ty här hade man chansen att återuppliva en bit god restauranghistoria. Men av detta blev det ett mischmasch.
Testpatrullen 26 januari 2007
Betyg: Från och med i dag betygsätter Fredags testpatrull efter en ny tiogradig skala. Vilken blir första krog att nå upp till 10 = världsklass?