Mjesto – en plats, en mötespunkt eller träffpunkt på bosniska och kroatiska. Och numera också en restaurang i centrala Uppsala, vägg i vägg med La Parrilla. På menyn står små- och mellanrätter enligt nutidens stora restaurangtrend. Lokalen är modern och fräsch – men man blir i dessa dagar av konceptkrogar lätt förvirrad över inriktningen. Är det en bar? Ett after work-ställe? En Medelhavsrestaurang? Det visar sig att Mjesto är lite av varje.
Den röda tråden heter Medelhavet, vilket förstås är en väldigt bred röd tråd. En närmare studie visar ytterligare en röd tråd: Balkanmat, och här blir krogpatrullen extra glad. Det är ett trevligt tema, som tidigare saknats i stan.
På menyn finns angivet hur stora smårätterna är, vilket är pedagogiskt och bra, eftersom den första frågan man alltid ställer sig när det är dags för tapas eller dylikt är ”hur många ska man beställa för att bli mätt”? Patrullen ropar in några vi blir extra sugna på. Det visar sig snabbt att vi valt ut en helt vegetarisk måltid, utan att det ens varit en strategi från början. Mycket lockande vegetariskt på menyn alltså, vilket är glädjande!
De friterade ostbollarna är toppen, fyllda med fetaost och härligt smakrika. Också pirogerna är fyllda med feta, samt svamp och spenat. De smakar fint och frasigt hemgjort, men fyllningen kunde gärna haft mer tyngd i smaken. Linsgrytan guvec påminner lite om rätten dahl, men med smaker som drar mer åt Medelhavet genom paprika och dill. Det är veganskt och ganska fint, om än väldigt basic.
Småpizzor är alltid bra plockmat. Hos Mjesto heter de ”somunpizza” och finns i tre olika varianter. Den vegetariska med fårost och kantareller är mycket bra – med krämig ost och väl balanserade smaker. Taleggiotopping finns också, vilket sprider en roligt ”fotig” doft i matsalen…
Bland det icke vegetariska finns friterade musslor med citron- och chilidipp, vilket är en generös portion med frasiga musslor, men med en ganska blek dipp.
Råstekt blomkål med sumak finns både som smårätt och som tillbehör till de nästan fullstora rätter som också finns på menyn. Sumaken dominerar starkt, vilket gör det till en väl syrlig rätt – särskilt till den hängmörade biffen, där också övriga tillbehör är syrliga. Cevapcici är förstås ett måste på menyn; en sorts järpliknande färsbullar. Mjestos variant är saftig men väl blek i smaken. Lite mer vitlök hade exempelvis suttit fint. Färsbullarna serveras med rödlök, smetana och en rostad paprikakräm med en tydlig touch av vinäger. Ezmen (turkisk tomatsallad) imponerar inte, på grund av tunn tomatsmak och övervikt av vitlök.
Bland efterrätterna är den lilla koppen mjölkchokladmousse för en billig penning en god avslutning. Pirogen med körsbär, choklad och sötad smetana är en rolig och smarrig sötsak, där frukten och pirogskalet bryter av och gör det alldeles lagom sött.
Det är en trevlig upplevelse att äta på Mjesto. Trevlig, men ibland väl enkel och rustik. Bättre fingertoppskänsla i köket – och kanske en uppstramning av menyn med en tydligare linje – skulle kunna höja nivån ett välkommet snäpp.