Varje detalj är viktig på Villa Anna, och så har det varit sedan starten år 2009 då de öppnade dörrarna och Uppsala fick sin första lyxkrog. Sedan starten har också förändringarna varit på detaljnivå - eller i varje fall närapå. Matsalen har fått en andra del, det trerättersupplägg som präglade de första åren är bytt till ett mellanrättsupplägg, men i övrigt är Villa Anna sig likt. Just mellanrättupplägget är välkommet här, där upplevelsen ska kännas spännande och mängden rätter ökar chansen för roliga överraskningar.
Servicen är som vid varje patrullbesök hittills utmärkt. Men man har sparat in på lyxkänslan. Det är lite synd, tycker patrullen, som uppskattade den tid då man fick smulorna på bordet undanborstade och ytterkläderna undanhängda. Det är småttigt, kan tyckas, men att pyssla om gästerna på riktig toppnivå ger mycket till helhetsupplevelsen.
Menyn går att välja som fast meny i upplägg om 4 eller 6 rätter. Man kan också plocka ihop själv, efter en à la carte-meny. Patrullen börjar förväntansfullt med "tilltugg", ett trevligt pyssel som också skapade lite osäkerhet runt hur det skulle ätas. Men när patrullen generat vält högen med brynt smör på duken och börjat hugga in blev vi inte besvikna. Smöret var gudomligt till nybakt surdegsbröd, vildsvinsköttet ypperligt och rödbetorna smakrika och härliga. Patrullen uppskattar också buljong som start på en måltid, något som ofta förekommer på Villa Anna.
Rätten "Löjrom, silverlök, dill" är finfin, en kombination av mandelpotatiskräm i en tartelette, syrlig silverlök och en slev rom.
Bland kötträtterna är det förstås svårt att motstå en wagyutartar på fintärnat wagyukött blandad med majonnäs och svart vitlök. Ovanpå ligger ett ganska sött flarn smaksatt med långpeppar. Över detta en rejäl drös riven kycklingmousse. Till detta serveras frasiga plättar och picklad hyvlad rödbeta. En mild, fet rätt som får rätt balans av det picklade tillbehöret: lågmält och ljuvligt. Patrullen äter också biff, en köttig rätt med fina bitar av vackert rött kött tillsammans med bland annat en gryta på oxsvans. Var för sig smakar allt utmärkt, men tillsammans blir det faktiskt mustigt i överkant.
Torsken är mer lyckad, ypperligt tillagad och vackert upplagd - här händer det mycket på tallriken. Den mustiga purén kontrasteras mot syrlig fänkål och äppelskivor. Musslorna och buljongen till är pricken över i.
Efterrätten "palsternacka, choklad, öl" låter som ett verkligt Villa Anna-äventyr, men visar sig vara menyns svagaste inslag. Glassen på palsternacka är ett roligt experiment, men man längtar efter något syrligt som motvikt till flera intensiva smaker av choklad som också ryms på tallriken. Den efterrätt på svarta vinbär, älgörtsinkokt päron och gräddfilsmousse som precis försvunnit från menyn var klart bättre – med distinkt syrlighet från sorbeten, smulor för sötma och en skön kärvhet från citrontimjanoljan.
Som alltid är det ett riktigt matäventyr att äta på Villa Anna,och den höga ambitionen, de nordiska smakerna i finurliga kombinationer fortsätter att locka. Invändningarna är också dessa på detaljnivå - men och om Villa Anna kanske planat ut lite så är det på en väldigt hög nivå.