Restaurang Santorini och Salt firade kanske inga triumfer hos stans kräsnare klick, men var ett ställe som lockade gott om folk. Nu har lokalen fått en omfattande renovering och känns betydligt fräschare och mer inbjudande – även om inredningskonceptet tagit New England-stilen väl långt. Den icke-genuina känslan avtar dessbättre när man studerar tavlorna med svartvita bilder på fina gamla fartyg som trafikerat Ekoln. Menyn är omfångsrik och bjuder på det mesta mellan fock och storsegel. Förrätterna har klar slagsida mot klassiker. Den modige beställer in STO – steak tartar original (95 kronor): en finmalen pjäs oxfilé på kavringsbotten plus tre olika sorters senap till. Oxfilén har en ganska läskig struktur (”nästan som att äta salva”, utbrast en patrullare) och serveras väl kyld vilket gör köttet smaklöst. Den grovkorniga senapen är dock härlig, men vi hade föredragit de traditionella tillbehören kapris, rödbetor och äggula.
Riversides matjesill (75 kr) är en rejäl filébit med fin kryddning. Serveras med hackad chili, gräslök, gräddfil, vikabröd och en liten glasburk med brynt smör. Men smöret är snarare smält än brynt och den nötiga tonen saknas. När det droppas på den kylskåpskalla sillen stelnar det i osmakliga paraffinliknande pölar. Skippa smöret och montera ihop en fräsch knäckemacka med övriga tillbehör, är patrullens tips. Att välja huvudrätt/mellanrätt är inte lätt. Men finns surf and turf – oxfilé- och hummerkombination – på menyn är valet givet. Patrullen är inget fan av skogshuggarportioner, men här blir vi faktiskt besvikna på storleken: en grillad hummerstjärt, en inte alltför voluminös bit oxfilé och ynka tre klyftor idahopotatis på en fyrkantig, långsmal tallrik som inte fylls upp (för 265 kronor). Köttet har bra stekgrad och den rökiga rödvinssåsen är helt okej. Hummerbiten har grillränder och smakar som den ska, men örtsmöret till har tämligen fadd smak. Fisk- och skaldjursgrytan (170 kr) innehåller lax, scampi, potatis och en rejäl skopa aioli i en tomatbaserad fond. Smakintrycket är att sältan tillåts dominera, och rätten känns trist och fantasilös.
Mellanrätten ”Moule Marinere” (95 kr) är blåmusslor kokta i vitt vin, grädde (som tar över för mycket) och saffran och kryddat med lök, vitlök, fänkål och persilja. Men vid ett patrullbesök var musslorna inte så matiga, dessutom med flera trasiga skal. Brödet får dock högt betyg. Den enda vegetariska rätten är en krämig polenta (160 kr) smaksatt med tryffel, serverad med grillad haloumiost. Roligt att man valt att satsa på en så pass innovativ vegetarisk rätt. De första tuggorna är goda, men efterhand känns anrättningen lite flottig. Bland desserterna fastnar vi för citron- och marängpaj (65 kr). Pajskalet är fyllt med en pigg citronkräm som toppas av ett rejält lager fluffig maräng. Pajen serveras också med en sorbet med samma friska citronsmak. Var för sig är pajen och sorbeten ljuvliga, tillsammans blir det tyvärr en överdos av det syrliga/söta. Den amerikanska pannkakan (65 kronor) är god med rätt tjocklek men badar i lönnsirap, vilket gör det hela lite sött i överkant då även smeten har socker i sig. Grädden är finesslöst uttryckt från en trist tub. Det är inte lätt att förflytta Fyris årike till amerikanska östkusten så där i en handvändning, men Riverside gör ett skapligt försök. Det är fortfarande främst som uteserveringshäng med vattenkänning stället har sina största fördelar.