Oasia

Redan ett par steg in i lokalen står det klart att nykomlingen Oasia inte sparar på det orientaliska krutet. Rakt fram den avskärmade sektionen "Buddha", till vänster matsalen, till höger loungen med en ambitiös bar plus ännu en lite mer privat avdelning, "Geisha", samt nedgången till källaren. Och överallt mörkt trä, roliga lampor, tjocka mattor och en allmän känsla av att något frejdigt inredargäng från Kanal 5 haft en helkväll.

Väl till bords återfinns både pinnar och vanliga bestick inlindade i servetten och två små koppar med chilisås respektive sojablandning samt ett litet krus med vanlig kinesisk soja. Menyn är inte gigantisk, vilket vi gillar (men varför inget vegetariskt?), och ofta finns det ändå ett gäng olika inslag i varje rätt. T ex lättrökt lax kryddad med shichimi (japansk kryddblandning med tonvikt på chilipeppar) och kimchi som är koreanska, jästa grönsaker, i det här fallet en liten kålsallad (105 kronor). Laxen är inrullad i noriblad och duktigt mjäll, anrättningen smälter i munnen, i synnerhet om man låter den vila lite i en av vinägrettpölarna. Pikant.

Lätthalstrad oxfilé tataki (110 kronor) med små nätta bönor är en aptitretare man kan äta mycket mer av. Köttet är så mört att det faktiskt går att dela med ätpinnarna. Men att man inte kan beställa några dim sum bara för att man sitter i matsalen och inte i baren "som det är tänkt" är besynnerligt osmidigt.

Varmrättsfloran har varierat lite under de första öppningsveckorna. Patrullen har med glädje fått se både Pekinganka (här kallad Anka på planka, 215 kronor) och en roligare variant av fyra små rätter än vad som är brukligt i stan. Tonfisk pacific (230 kronor) var möjligen uppe och svävade i prisnivå, men fiskens härliga stekyta, tunn som en sommarklänning, matchades fint med mangosallad och avokadoröra. Biff Zakuro (225 kronor) är föredömligt röd och uppskuren i lagom tunna skivor. Köttet i sig är förvisso inte särskilt smakrikt, men rätten är ändå som ett litet fyrverkeri med wasabikräm på bas av rotselleri, små bräserade vårlökar och en fast och fin potatisterrin. Ber man köket fixa en vegetarisk rätt får man goda vårrullar, dessvärre sussandes på en oinspirerad bädd nudlar med alltför starkt syrade grönsaker (165 kronor).

På dessertfronten når Oasia tyvärr inte sina bäst bestigna höjder. En crème caramel (75 kronor) toppad med passionsfrukt plus ett par stackars hallon som ligger och våndas i ett slags wasabianstruken kräm gör en mest förvirrad. Den utlovat sichuangrillade ananasen är god, men bjuder näppeligen på sichuanhetta. Yoghurtglassen till är lite udda i sin syrlighet medan limemarinerade jordgubbarna är sitt vanliga svårmisslyckade jag. Desto roligare är chokladkakan som serveras med "pop rocks"-liknande smulor som sprakar i munnen.

Sammantaget är Oasia en efterlängtad känga i stans krogrumpa. Det går att jobba lite extra med upplägg, piffa till klassiker, ta inspiration från olika håll och inte dra sig för att köra racet från start till mål. Jobbar man dessutom upp avslutningsrätterna en smula är det inget snack om var sittfläsket ska placeras i höst.

Oasia

Nykomlingen Oasia sparar inte på det asiatiska krutet i vare sig mat eller inredning. De är en efterlängtad känga i stans krogrumpa, tycker Krogpatrullen.