Krogpatrullen gillade verkligen Edenbergs, och vi borde inte varit ensamma. Så en smula förvånande var det allt när det annonserades namnbyte och inriktning. Men samtidigt är det uppfriskande att ägarna har andra ambitioner än att bara förvalta och inte är rädda för förnyelse. Det nya konceptet är både luddigt och övertydligt på samma gång. Det handlar om ”socialt ätande”, att dela och att umgås. Det är fint, men det bästa är nog ändå om sådana idéer stannar i personalkretsen, när man känner sig nödgad att skriva ut hela konceptet både ute och inne och på hemsidor så ringer varningsklockorna. Uttrycket ”aktivt ätande” tar faktiskt priset.
Med det sagt: Steak är ett trevligt ställe, bortsett från en mycket bullrig ljudmiljö, och konceptet fungerar okej i praktiken. När vi frågar lite om hur delandet går till när vi ska beställa förrätt får vi svaret att rätterna är mindre än vanligt eftersom det är tänkt att man ska dela. Vi tänker att rätterna kanske borde vara större, men slår det snabbt ur hågen och hugger in på sesame tuna rolls (115 kr). Tonfisken smakar utmärkt på en bädd av sallad och nötter, som ger sälta och en härligt krispig kontrast till fisken. Risotto balls (85 kr) är friterade bollar risotto med karljohansvamp. De är frasiga och med fin karljohan-ton fast saknar behövlig sälta. Med höga förväntningar beställer vi crab cakes med chilihollandaise (95 kr), det kan verkligen vara en delikatess i all sin enkelhet. Men biffarna är tunna och har samma konstistens och smak som fiskbullar. Och chilihollandaisen är mer än lovligt mild.
Det är på huvudrättsfronten som Steak är tänkt att excellera, och visst – här finns ett underbart maffigt utbud kött att välja på. Pulled pork burger (165 kr) är vällagad och köttet faller isär enligt regelboken. Det är emellertid mycket milt i smaken utan spår av den sedvanliga bbq-tonen. De flesta faller nog för kombinationsrätten mixed grill (280 kr, minst två personer). In kommer ett fat med fyra köttslag: revbensspjäll, lammkorv, fjäderbladsbog (en styckningsdetalj från skulderbladet, ibland kallad luffarbiff i affärer) och oxfilé. Till det några lökringar, pommes och bearnaise, barbequesås och senapsmajonnäs samt en salladsskål.
Allt smakar fint, i synnerhet lammkorven som är himmelsk, medan fjäderbladsbogen är lite väl nätt grillad. Såserna är okej, inte mer. Bearnaisen har för lite vinäger i sig för patrullens smak, men barbequesåsen är en mustig och skönt rökig fullträff. Men, och det är ett stort men, köttbitarna är försvinnande små och vi blir inte mätta. Så tja, man vill helst inte dela med sig.
Efterrätterna är också små, men å andra sidan mer modest prissatta än i synnerhet förrätterna. Och här finns en poäng i att ta in Steaks grand dessert (115 kr) och få fyra små skålar med crema catalan, pannacotta, brownie och chokladmousse att dela på. Ett angenämt problem uppstår med deras crema catalan som är förföriskt krämig och tar slut i ett nafs. Bäst bland efterrätterna är annars blodapelsinsorbeten (35 kr) som är en ljuvligt syrlig och uppfriskande avslutning.
Det är kul med en rejäl krogsatsning i Uppsala. Att konceptet med att dela och umgås - sådant som många kroggäster klarar utan vidare uppmaning - sedan känns lite krystat kan man leva med. Portionerna får dock gärna bli lite mulligare för att vi ska känna oss helt hemma i denna amerikanskinspirerade steakhouse-satsning.