Väninnorna Barbro Karlsson och Gunilla Björkman Bennerstam går gärna till Centrale Bar & Restaurang. "Personalen är så bra här", säger Gunilla Björkman Bennerstam.
Järnvägsstationer är mer än tidtabeller, stressade pendlare och inställda tåg. Sedan landets första järnvägsstation byggdes 1852 nära Kil i Värmland, är stationerna naturliga mötesplatser och perfekta ställen att snappa upp senaste byskvallret. Det gäller även på Centrale restaurang & bar i Tierp, ett stenkast från spåren.
– Ibland är det så tjatigt här att man blir galen. De flesta är snälla och trevliga, men ibland snackar gubbarna så mycket strunt att man undrar vad de håller på med, säger Barbro Karlsson med ett skratt.
Hon är lite stammis här men brukar även gå till Gästis i Tierp, ofta med väninnan Gunilla Björkman Bennerstam. De möttes för en tid sedan av en ren slump i Tierps tätort. Efter lite snicksnack gick de till Centrale för att prata mer om livets mysterier.
– Det gamla vanliga, säger Gunilla Björkman Bennerstam, och får in ett glas vin och ett glas vatten.
– Personalen är så bra här. Det är viktigt när man ska välja en krog, att de som jobbar är schyssta. Här blir man alltid väl omhändertagen och skulle det vara någon som bråkar åker de ut på direkten!
Bordet bakom väninnorna sitter FN-veteranen Leif Hjärpe från Österby och nyper en öl med Tierpsbon Jan-Erik Larsson.
– Förr var jag här oftare, men sedan frun blev sjuk kommer jag inte ut lika ofta. Men några gäster hejade och kände igen mig, så det känns roligt.
Jan-Erik Larsson tar en öl med Leif Hjärpe som plötsligt känner igen en av gästerna. "Nä men tjenare grabben, kul att se dig! Vad länge sedan. Vad är det för tröja du har på dig egentligen?Jaha, är den från Nairobi, vad häftigt", säger Leif Hjärpe."
En som också vet en hel del om vikten av stammisar på lokala hak är läraren Mikael Berglind. 2010 startade han en Facebookgrupp som hyllar och tipsar om små och enkla krogar. I samband med pandemin exploderade medlemstalet – från ett par hundra till över 12 500 följare.
– Helt otroligt, det sa bara pang under pandemin. Många ville stödja en bransch som hade det tufft då med hembeställningar och annat. Men intresset för lokala genuinare ställen har fortsatt, säger Mikael Berglind.
På facebook finns flera grupper som recenserar och rangordnar mindre och kanske lite enklare krogar. Lyktan i Gimo hade säkerligen attraherat många av konnässörerna i de grupperna.
För somliga har spartanska krogar inte samma dragningkraft som exklusiva restauranger och dyrare drinkbarer.
– Det handlar inte bara om priset för alla oss som tycker om mindre, enkla pubar. Visst är det bra om en stor stark inte kostar skjortan, men det handlar mer om att hitta ett härligt unikt ställe med sköna lokala stammisar.
Ungefär fem mil söderut gör solens sommarstrålar det svårt att åka raka vägen hem. Arbetsdagen är över och uteserveringen lockar mer än dunklet inomhus. Det var nog i alla fall så Alexander Viking kände när han cyklade från arbetet i Fyrislund och passerade det gamla stamhaket på Österängsgatan i Uppsala.
Surret kommer igång direkt när Alexander Viking slår sig ned med Kent Bjellheim. "Vi känner inte varandra sedan tidigare, men här på Apadana är det inget konstigt att snacka lite ändå", säger Alexander Viking.
– Jag har flyttat men var ofta här när jag bodde i Fålhagen. Restaurang Apadana är verkligen en av mina favoritkrogar så när jag åkte förbi kände jag direkt att jag måste stanna till och ta en öl i solen, säger han.
Alexander Viking gillar mindre och "enklare" ställen framför de större krogarna nere på stan.
– Här behöver man inte klä upp sig utan man kommer som man är och det är väldigt familjär atmosfär. Jag känner ägaren lite och en hel del stammisar som brukar vara här. Man kan börja prata med någon gäst och den personliga stämningen är viktig.
Han tycker det verkar som att allt fler väljer mindre krogar.
– Det finns till och med grupper på Facebook som tipsar om billigaste ölen. Priset i all ära, men det är oftast mycket roligare på sådana ställen också.
Restaurang Apadana ligger på Österängsgatan i Fålhagen och är en av Uppsalas äldsta restauranger.
I Mikael Berglinds Facebookgrupp är det livliga och småroliga diskussioner om favorithak. Medlemmarna omnämner kärleksfullt enkel inredning, lite stickiga golv och Jack Vegas-maskiner.
– Jag har faktiskt varit på ett par bra ställen i Uppsala – Palermo är en gammal klassiker och så finns Döner vid stationen. Resten av länet har jag inte lika bra koll på, säger Mikael Berglind.
Tror du att många väljer bort "finkrogar" i dessa ekonomiska tider?
– Ja, allt har blivit så mycket dyrare och säkert blir det så att fler tar en kul kväll på genuinare småhak i stället. Jag förstår dem, det är oftast mycket mer givande att dricka öl där med några sköna lokala stammisar i stället för att gå på en anonym ocharmig bar.
Mikael Berglind föredrar att gå ut och dricka öl på ett mindre ställe med många lokala stammisar före en större och flådigare bar.
– När jag är ute och reser frågar jag i gruppen om bra lokala kvarterskrogar. På det viset har jag sett många härliga ställen och fått vara med om massor av spännande möten.
Inne på Apadana sitter den nuvarande krögare som förmodligen haft sitt ställe allra längst i Uppsala. Robert Gharibashvily är nyopererad i axeln, och med armen i mitella kan han se tillbaka på 36 år som ägare till Apadana.
– När jag öppnade var Fålhagen väldigt annorlunda. Mina gäster som bodde här runtomkring var mest pensionärer och i övre medelåldern. Nu har jag många yngre som kommer hit, och barnfamiljer, säger han.
Kent Bjellheim spelar sjuan med sin dotter. De bor nära Apadana och tycker om att spela lite kort efter de har ätit. "Jag förstår att folk väljer mindre ställen som kanske har lite billigare mat och dryck i dessa tider. Men frågan är om det är så, jag tycker det verkar vara fullsmockat även på finkrogarna. Var är krisen?", säger Kent Bjellheim.
När klockan passerat 19 börjar stammisarna trilla in. I kassan har ett tiotal gäster personliga konton för att kunna handla på krita.
– De kommer efter att ha jobbat klart och ätit middag. Tar några öl och pratar med varandra. Det blir lite som ett vardagsrum, och jag ser till att bara ha stammisar som sköter sig bra här tillsammans med alla barnfamiljer.
Han är inte ensam om att vilja ha en hemmakänsla där familjer ska känna sig trygga tillsammans med öldrickande gäster. Adnan Mehmedovic har drivit lokala "institutionen" Lyktan i Gimo sedan 2008.
Adnan Mehmedovic blev krögare av en slump. "Jag flyttade upp från Småland och skulle hjälpa en kompis att driva det här stället men det slutade med att jag tog över Lyktan."
– Det finns andra krogar för de som tycker om att dricka mycket öl. Jag vill ha en mysig kvarterskrog med fokus på mat.
Men du säljer alkohol också, blir det inte lätt för mycket av den varan?
– Nej faktiskt inte. De som vill ha fylla går till andra ställen.
Även här lockar solen till uteserveringen vid väg 288 dit många har letat sig denna fredagseftermiddag. Det är början på Lyktans bästa tid, sommar med pendlande Uppsalabor och stockholmare med stuga i Roslagen. Makarna Ewa och Magnus Jansson har åkt från stugan utanför Östhammar mot hemmet i Rasbo.
Makarna Ewa och Magnus Jansson stannar ofta och äter på Lyktan på vägen mellan sommarstugan och hemmet i Rasbo.
– De har bra käk här och jag gillar mindre kvarterskrogar. Men så mycket billigare är det ju inte. Det är dyrt nu att äta ute oavsett tycker jag, säger Magnus Jansson.
– Så det kan inte vara priset. Jag tror det är helt andra anledningar varför många med mig väljer mindre hak.
Tillbaka till pizzerian vid järnvägsspåret i Tierp. Kanske finns svaret här, FN-veteranen från Österby tittar ut över lokalen.
– Man kan inte bara sitta och glo på tv:n hemma själv vareviga kväll. Då går man under. Det är roligare att komma ut och träffa lite folk. Här finns alltid någon trevlig att slänga lite käft med. Det är viktigt för att man ska må bra, säger Leif Hjärpe.
Lyktan ligger bredvid Gimo Värdshus längs med väg 288 och i centrala Gimo finns det fler restauranger.