Gamla stadiga Fredmans blev Queen Victoria som blev italienska restaurangen Ciao Victoria. Den minsta gemensamma nämnaren är inredningen, som känns igen från fornstora dagar när brittiska och irländska pubar stod för inspirationen. Men förvandlingen till italiensk restaurang utan att helrenovera funkar överraskande bra. De rödrutiga dukarna, tända ljusen och den mörka inredningen andas hemtrevlig ”sylta”, där man kan slinka in och äta italienskt i målarbyxorna, om man så vill.
I övrigt känns Ciao Victoria ganska snabbt ihopkommet som restaurangkoncept. Menyn är som italienska för nybörjare, med idel typiska rätter. Förutsägbarheten behöver förstås inte vara negativ, men ger knappast extrapoäng för påhittighet.
Att ta in en antipastitallrik (108 kr) till förrätt är oftast ett bra val på en italienskinspirerad krog. Det funkar även här, med viss reservation för den väl salta peston och den tjockskurna bresaolan. Och priset är väl högt för charkuterier som är okej men inte direkt smälter i munnen. Carpaccion (109 kr), däremot, är rent misslyckad. Köttet är för kallt och vattnigt och smakar lätt metalliskt, som att det kommit alldeles för direkt från frysen. Pizzetta (58 kr) är en rar och anspråkslös samling småpizzor med mild smak, som fungerar betydligt bättre.
Den som inte väljer småpizzor till förrätt kan välja en storpizza till huvudrätt. Krogpatrullen satsar på frutti di mare (105 kr). Hade den serverats på sunkiga kvarterspizzerian hade den varit fin, men en pizza måste bedömas i sitt sammanhang och den känns inte prisvärd på en italiensk restaurang. Botten är i och för sig föredömligt tunn och de två blåmusslorna fina, men en pizza där största delen av fyllningen består av burktonfisk, med ett par miniräkor, är knappast en ”frutti di mare”. Varför inte vara ärlig och kalla den ”pizza al tonno”? Samma problem har skaldjurspastan, fettuccine frutti di mare (135 kr). Den består mest av lax och borde säljas under annat namn för att undvika missnöje. Själva pastan är fint kokt, men såsen på vitt vin och tomat saknar skjuts och smakar som en axelryckning.
Inför lammkotletter med rosmarin i rödvinsås och klyftpotatis (210 kr) reser sig frågetecknen som en romersk armé: Varför serveras lammrack i stället för kotletter utan att någon säger något? Var är rosmarinen och varför smakar rödvinssåsen som vinäger och ketchup? På plussidan är racksen inte för överstekta, utan rejält rosa. Men det räcker ju inte.
Efterrätterna i den här klassens krogar är ofta svaga kort. Men inte här. På efterrättsfronten spottar Ciao Victoria i stället upp sig. Deras tiramisú (58 kr) är okonventionellt såsig, men smaken är härlig. Pannacotta med säsongens bär (49 kr) är en exemplariskt vaniljstinn pannacotta, som dock gömmer sig under ett gummiaktigt gelatintäcke. Bakom den ospännande rubriken husets glass (65 kr) gömmer sig en trio goda kulor. Både citronglassen, med många bitar kanderat citronskal, och jordgubbsglassen är härliga, söta glassbomber. Chokladkulan är inte lika rund i smaken, men ändå ett bra avslutningsmål.
Det är ett oväntat plus att man blir så glad av det söta. Men en italiensk måltid görs inte på tiramisú allena och Ciao Victoria tar tyvärr en del tråkiga genvägar med råvarorna. En skaldjurspasta på lax är helt enkelt inte en skaldjurspasta och en charkuteritallrik för 108 kronor bör innehålla bättre varor. Det känns slarvigt, och man gör bäst i att kryssa noga genom menyn för att undvika de dyrare rätter som helt enkelt inte känns prisvärda.