– Det blir aldrig klart, säger Fredrik Linder och Louise Petré Linder i munnen på varandra och skrattar.
Vi sitter i den ljusa matsalen i huset på Floragatan i Luthagen som varit deras i snart tre år och som blivit något av ett livsprojekt. På bordet fladdrar lågan från ett stearinljus bredvid en vas med vita snittblommor. Solen lyser in genom de träspröjsade fönstren och i ena hörnet står en kakelugn. Ytterligare fyra finns i de andra rummen, och en öppen spis.
– De måste ha fått slut på pengar under moderniseringsprocessen för alla kakelugnarna borde ha rykt. Men som tur var fick de vara kvar, säger Louise.
Den i dag antikgröna villan med vita knutar byggdes liksom många av de andra husen i området kring 1920. Det var då ett tvåfamiljshus med två våningar, källare, vind och två ingångar, en från sidan och en från gatan. Fasaden var reveterad med vassmatta och puts i rosa. Men runt 1970 genomfördes en omfattande renovering. Flera av husen på gatan kläddes i tidstypiskt mexitegel, och man tog bort de spröjsade fönstren.
– Det var den tidens anda. Det skulle vara rena linjer och bort med spröjs och krusiduller. Vitt tegel, svart tak och lågt enkelt svart staket, säger Louise.
Fredrik fortsätter:
– Så såg det ut i många år, men familjen som bodde här innan oss började renovera, och gjorde sådana där tråkiga saker som att byta all el och sätta in centraldammsugare. Jätteskönt för oss!
Fredrik och Louise har varit gifta i tolv år och har tre barn. De är båda uppväxta i Uppsala och hade sitt första gemensamma boende på Wallingatan, alltså bara ett stenkast från huset där de bor i dag. De har också bott på Börjegatan, även det bara ett kvarter bort. Men Fredrik ville bo i hus, och familjen väntade i flera år på att det skulle dyka upp något ledig just på Floragatan. När det av renovering mycket behövande huset blev till salu nappade de direkt.
– Det var alldeles tjockt med folk på visningen. Vid första anblicken såg man att det var väldigt mycket att göra, överallt. Vi var de enda som gav bud på en gång, de andra behövde nog fundera mer eftersom det krävdes så mycket arbete. Men vi sa att vårt bud bara gällde i 24 timmar, och vi fick huset, berättar Fredrik.
Sedan dess har de haft fullt upp med att försöka återskapa det ursprungliga 1920-talshuset. Hur det såg ut exakt vet de förstås inte, men delvis har lagren under teglet kunnat avslöja en del, dels har de noga studerat andra hus från samma tid.
– Ett område som liknar detta är Svartbäcken, där vi åkt runt med bilen och smygfotat och fått mycket inspiration, säger Louise.
– Det var mycket pastellfärger i början av 20-talet, lite tant Grön, tant Brun och tant Gredelin, och vi hittade en antikgrön färg som vi gillade. Annars är väl tidstypiska saker sådant som att fönstren hade sex rutor och att taket var brutet, säger Fredrik.
Arbetet har pågått i etapper, och de började med att måla rummen antingen i vitt eller grått, eller att tapetsera med sekelskiftesdoftande tapet. De la nya golv och tog sig sedan an de tvåglasade fönstren, glasade ur alla ytterbågar och fick hjälp av ett snickeri att sätta in träspröjs. Sedan skulle mexiteglet bort, för att ersättas av en träfasad. De passade då också på att sätta in ytterligare isolering och gjorde även en utbyggnad av entrén i form av en glasveranda. Allt de har kunnat har de gjort själva, men har tagit hjälp med saker som att dra vatten eller farligt rivningsarbete.
Men att starta projekt har ofta en tendens att vara roligare än att slutföra dem. Därför har Fredrik Linder och Louise Petré Linder infört vad de kallar för ”sista listen-listan”. Denna sitter på kylskåpet och är alltså en lista över alla saker som är kvar att göra på varje enskilt projekt.
– Där är en typisk sån där sista listen-grej, säger Fredrik och pekar på en omålad innerbåge till fönstret ovan ytterdörren.
Annat som finns kvar att göra är att glasa ur, spröjsa och måla balkongfönstren, och en hel gavel ska få träfasad. Dessutom ska de sätta igång ett nytt badrumsprojekt, och bygga ut de många små badrummen till ett större. Kanske blir det aldrig helt klart, men det gör inget. Barnen är vid det här laget vana vid att huset är ett pågående projekt, och tillsammans har Louise och Fredrik blivit ett riktigt bra renoveringsteam.
– Louise kommer med många idéer, och jag tar tag i dem direkt. Ibland blir det inte som hon tänkt och då får jag göra om, eller så hävdar jag att det inte går ”på grund av byggnadstekniska skäl”, skämtar Fredrik, och Louise fyller i:
– Jag går omkring och känner in och Fredrik är praktisk och fixar. Vi brukar skoja och säga att jag är Ernst och han är Pirre och Mackan.