Che Guevara finns också på en klassisk affisch inne i restaurangen.
Restaurangen Che öppnade sina dörrar mitt under brinnande pandemi, vilket möjligen var tufft. Men nu är läget ett annat – drösvis med Uppsalabor passerar den strykjärnsformade lokalen varje dag och med en trevlig uteservering får de ett extra skyltfönster till krogpubliken.
Och det är kanske också där – när solen ligger på, människor rör sig på bägge sidor, man hör ljudet av drinkblandaren som skakas inne i baren och vet att man snart har en isande "Hemingway" i handen – som Che kommer till sin rätt. Men mer om detta senare.
Inuti lokalen är det kubanskinspirerad kitsch som gäller. Med motorcyklar, skönt krims-krams och revolutionsaffischer vet inredningen vad den vill, och drar verkligen mot det eklektiskt upplyftande. Men här och där lyser budgetlösningar igenom, som de laminerade pizzeriaborden, och kanske kunde man dra stilen lite längre. Lätt att trivas är det hur som helst.
Maten är kubansk/karibisk och menyn kort, med fokus på enkelt och rustikt.
Förrätterna varierar i kvalitet. Den vitlöks- och chilifrästa scampin, camarones picantes, är en bra start med spänstiga räkor och lagom mycket sting. Friterad yuca med en söt dipsås är kul "längtansmat" för den som längtar till Karibien, men lite påvert som rätt betraktat. Än mer påvert är vitlöksstekta champinjoner (champinones al ajillo), som är helt vanliga stekta champinjoner med dipp. De smakar okej, men är inget man bör servera på krogen – särskilt inte för 79 kronor.
Huvudrätten emparedado cubano con patatas, grillad ryggbiff i surdegsbröd med potatisklyftor, är helt okej. Biffen är habilt tillagad och brödet segt och gott, men råvaran är dränkt i ett slags hamburgerdressing med sting som tar över helt och man känner i stort sett ingen köttsmak. Potatisarna godkända och frasiga.
Skaldjursgrytan med grönt ris är det inget större fel på, men med undantag för tre utmärkta musslor och två räkor är den förvillande lik en fiskgryta som man drar ihop till barnen en mulen vardag. Den gröna riset är också alldeles för anonymt.
Bäst är "ropa vieja" (övers "gamla kläder"), en långkokt biffgryta som finns i varianter i stora delar av Latinamerika. Här serveras den trevligt med svart ris och en fräsch papayasallad. Det är hjärtligt och välsmakande och perfekt för att drömma sig bort till.
Efterrätterna är få. Vi provar tarta de queso con mango y lima, en vegansk (!?) cheese cake. (Menyn i övrigt är inte särskilt veganvänlig så det känns klart udda.) Själva kakan kommer in 90-talspresenterad med syltstreck och smakar helt okej (kokos, digestive, plus vegansk färskost), men för den som inte behöver äta veganskt känns smaktonen inte så god. Efterrättstryffeln kommer med några fräscha bär och är en fin och moderat prissatt munsbit till kaffet.
Servicen är vänlig och artig, men orutinerad och långt ifrån snabb. Kanske är det spåren av branschens coronakris, med en besättning som inte blivit varm i kläderna, men här finns enkla förbättringar att göra. Synken med baren är också under all kritik. Drycker bör inte anlända när maten är uppäten.
Che har definitivt charmfaktor. De kan sina drinkar, vilket inte är oviktigt för en krog med fokus på Kuba. Men med få rätter på menyn bör man sätta dem alla. Som det är nu spretar det för mycket. Men vet man vad man beställer (drinkar och långkok, exempelvis), då är det ett fint ställe.