Många har undrat om hon inte vill bli politiker, men Ing-Marie Wieselgren anser att det går för långsamt inom politiken. Hon vill hellre jobba med projekt där hon kan utveckla idéer, genomföra dem i praktiken och förse politiker med underlag.
När vi tagit rulltrapporna upp från entréplan i Psykiatrins hus på Akademiska sjukhuset och slår oss ner i fåtöljerna träffas fotografen Adam Wrafter i pannan av en vattendroppe – det regnar in.
Just vatten har Psykiatrins hus haft problem med tidigare, berättar Ing-Marie Wieselgren.
– Tidigare låg det en damm precis där man kommer upp för rulltrapporna, vissa besökare såg inte den – och trillade ner.
Byggnaden i sig har Ing-Marie inte särskilt mycket till övers för heller. Stilen kan beskrivas som kubistisk och entréplanet för möjligtvis tankarna närmare en hotellobby än ett sjukhus.
– Arkitekturen är lite kall och inte så välkomnande.
Ing-Marie Wieselgren jobbar till vardags som nationell samordnare för psykisk hälsa på Sveriges kommuner och regioner (SKR), men har precis som tidigare somrar avlagt några veckor av semestern för att jobba patientnära. I år blev det två veckor som överläkare på avdelningen för psykospatienter på Psykiatrins hus.
– Jag får se hur det är i verkligheten, man blir väldigt snabbt byråkratiserad. Det här är ett sätt för mig att komma tillbaka till verkligheten. När jag är här får jag en ögonblicksbild av vilka det är som söker vård, vad de söker för och kan se förändringar över tid.
Det hon ser på mottagningarna ger henne bränsle i sitt arbete som samordnare.
– Och sedan finns det ett skäl till; jag vill veta att jag fortfarande kan jobbet, att jag kan gå tillbaka och bli doktor.
Psykiatrins hus vid Akademiska sjukhuset har fått kritik för att vara för ovälkomnande.
Ing-Marie har sett psykiatrivården utvecklas på nära håll sedan 80-talet. Och det går åt rätt håll. Men samtidigt upprörs hon över att utvecklingen inte hållit jämna steg med kroppssjukvården.
– I industrisamhället var det viktigt att vara stark i kroppen. Men i dag i informationssamhället är hjärnan vårt främsta attribut. Även rent samhällsekonomiskt borde vi satsa mycket mer på hjärnans sjukdomar – det är det som är viktigast om vi ska vara framgångsrika som land. Jag gillar uttrycket att vi ska ha ett samhälle som är "hjärnergonomiskt". På jobbet, exempelvis, kommer en sjukgymnast och drar i dig om du sitter på fel sätt. Men vi pratar inte lika mycket om hur sittandet eller öppna kontorslandskap påverkar hjärnan.
Hon började jobba inom psykiatrin 1984, men vägen dit var inte självklar. Uppväxt i en arbetarfamilj i Motala där ingen tidigare hade tagit studenten tyckte hennes far att Ing-Marie gott och väl kunde nöja sig med att "ta i lagom" – att bli lärare fick räcka. Men Ing-Marie stod på sig och kom in på läkarlinjen i Uppsala. Att bli psykiater hade hon inga planer på överhuvudtaget. Det var när hon vikarierade på en avdelning för psykospatienter på Ulleråker sommaren 1983 som hon fastnade för yrket.
Sedan dess har karriären flutit på.
– På Ulleråker gick jag från underläkare till överläkare, sedan blev jag chef här på psykiatrin på Akademiska och 2003 ringde Anders Milton och frågade om jag ville delta i den nationella psykiatriutredningen, som tillsattes efter mordet på Anna Lind. Egentligen har jag aldrig riktigt behövt söka ett jobb, säger hon och skrattar.
Män står för två tredjedelar av alla självmord i Sverige, medan kvinnor står för en majoritet av självmordsförsöken. "Män är mer benägna att tiga om sin ohälsa och sedan direkt gå från ord till handling."
Den 10 september, nu på fredag, är det nationella suicidpreventiva dagen. Under de senaste 20 åren har antalet självmord minskat i de flesta åldersgrupper. Men minskningen har mattats av och faktum är att i man i den yngsta åldergruppen, 15-29-åringar, inte sett någon minskning alls, enligt Folkhälsomyndighetens statistik.
– Det satsas mycket pengar, det är många samordnings- och myndighetsuppdrag – och ändå händer det inte så mycket.
Det Ing-Marie efterlyser är ett helhetsgrepp för suicidprevention där hela samhället involveras.
– Om du tittar på pandemin fick vi se en samordning som vi inte har haft förut, och vi skulle kunna göra likadant kring självmord.
Att veta vilka personer i befolkningen som löper högre risk för självmord är svårt och komplext, menar Ing-Marie. Men det finns vissa grupper som man kan rikta insatser mot innan det är för sent.
– En riskgrupp är anhöriga till de som tagit sitt liv. Vi måste göra allt för att hjälpa dem.
Ing-Marie Wieselgren växte upp i en arbetarfamilj i Motala där ingen tidigare hade tagit studenten.
År 2008 antog dåvarande alliansregeringen en nollvision mot självmord – som Ing-Marie efterfrågat på senare år men inte fått svar om den faktiskt finns kvar.
Hon vill att man tar fram en ny konkret plan inspirerad av Trafikverkets nollvision för dödsfall i trafiken.
– Där har man engagerat alla. Från biltillverkare och lagstiftning om bälten och krockuddar till att titta på vägarna.
– Om du kör rattfull gör du fel som person, men du ska inte behöva dö för det. Likadant borde vi tänka för att förhindra självmord. Man gör dåliga val ibland och hamnar i kriser. Då borde vi tänka; hur bygger vi samhället så att det finns skyddsvallar? Man bör börja redan i skolan och informera barn om hur de ska göra om de får självmordstankar, hur och med vem man ska prata om det.
Ing-Marie vill även se att mer handgripliga åtgärder genomförs.
– Om man bygger räcken på broar och dylikt så minskar det risken för impulshandlingar.
Män står för två tredjedelar av alla självmord i Sverige, medan kvinnor står för en majoritet av självmordsförsöken.
– Män är mer benägna att tiga om sin ohälsa och sedan direkt gå från ord till handling, medan kvinnor oftare överdoserar läkemedel och använder det i högre utsträckning som ett rop på hjälp, resonerar hon.
– Och sedan tror jag tyvärr att vi inom vården inte är utan ansvar. Vi har varit dåliga på att behandla personer med personlighetsstörningar och det har lett till att vissa personer gör många självmordsförsök eller intoxikationer.
Ing-Marie Wieselgren vill se en samordning som den vi sett under pandemin i Sverige för att råda bot på psykisk ohälsa.
Om man misstänker att en person går i självmordstankar räcker det ofta att visa att man är en medmänniska, att stanna till och våga se varningssignaler, anser Ing-Marie. Alla medel möjliga är hennes motto – det handlar om att rädda liv – och man ska inte heller dra sig för att ringa polis eller vården om så krävs.
– Fråga om personen funderar på att avsluta sitt liv och våga höra svaret. Fråga inte "du tänker väl inte ta livet av dig?", utan snarare hur personen mår och tänker. Man blir självisk när man går i självmordstankar och därför är det viktigt att tala om för personen hur mycket hen betyder för en själv och sin omgivning.
– Fråga varför hen inte avslutat sitt liv trots själmordstankar, vad är det som gör att du fortfarande lever? Där finns det någon form av hopp att dra i.