Första gången de träffades var en varm julidag 2015. Lovisa hade åkt ut på landet tillsammans med Ing-Marie Wieselgrens son Arvid, som hon nu är gift med. Mötet där på familjen Wieselgrens gård utanför Uppsala skulle bli starten på en lång och nära vänskap.
– Jag såg henne långt borta komma ut ur stugan gående i sina kära träskor, tvärs över gårdsplanen mot oss. Så där typiskt Ing-Marie, rätt fram och lite som en varm härlig gumma. Hon log stort, räckte fram handen och sa "välkommen hit, här kan du känna dig som hemma", säger Lovisa Wieselgren Björkegren.
Det har nu gått ett halvår sedan Ing-Marie Wieselgren, psykiater på Akademiska sjukhuset, knivmördades på öppen gata i Visby under Almedalsveckan. Mordet chockerade en hel nation och uppmärksammades stort i media.
– Ing-Marie var en offentlig person och jag har stor respekt för journalisters arbete. Men att ganska direkt efter mordet ringa och jaga anhöriga för en kommentar när många är i chock tycker jag är fel. Den kritiken bör medierna faktiskt ta till sig, säger Lovisa.
Saknaden och sorgen lamslog. Men mitt i allt det mörka blev det också viktigt att försöka gå vidare. Hur man nu gör det när allt känns hopplöst.
– Rätt snart efter mordet så satte vi i familjen oss ner ändå tillsammans runt bordet och fikade. Kaffe, bullar och gemenskap har alltid varit viktigt för Ing-Marie och det blev det för oss närmaste också.
För Lovisa Wieselgren Björkegren var det betydelsefullt att få reda på allt som hände den där sommardagen i Visby. Därför följde hon även mordrättegången på länk.
– Det låter kanske konstigt att jag ville gräva ned mig i fakta och utredningen där det så klart står mycket hemskheter, men för mig blev det en viktig del i sorgearbetet att faktiskt få veta vad som hände.
I december dömdes gärningsmannen Theodor Engström till rättpsykiatrisk vård för Ing-Marie-mordet. En dom som Lovisa är tillfreds med och troligtvis även Ing-Marie varit nöjd med.
– Hon sa ofta att ingen person är bortom räddning. Jag tror att hon hade tyckt att det var bra att han dömdes till vård.
Lovisa Wieselgren Björkegren är uppvuxen utanför Björklinge och bor nu strax utanför Uppsala med maken Arvid. Men under pandemin 2020 skrev hon uppsats i osteologi och var under långa perioder på Wieselgrens gård. Där arbetade samtidigt Ing-Marie hemifrån och de båda kom varandra nära.
– Vi åt lunch ihop och tog fikaraster utomhus. Det var bara vi två där på dagarna och vi kunde prata om allt möjligt. Även om Ing-Marie hade möten som väntade så var hon så mån om att inte avbryta något som vi diskuterade. Det var så hon var, hade alltid tid för andra och lyssnande.
Under en studieperiod mådde Lovisa Wieselgren Björkegren rätt dåligt. Det märkte hennes svärmor direkt. Det gick liksom inte att spela någon roll eller låtsas som att allt var bra när det inte var det.
– Fast hon frågade aldrig på något påfluget vis om man mådde dåligt eller så. I stället skickade hon fina meddelanden till mig och även små uppmuntrande presenter. Hon var verkligen som en extramamma för mig och en väldigt fin vän.
Nu har familjen startat "Ing-Marie Wieselgrens stiftelse – tillsammans för psykisk hälsa" för att psykiatrisamordnarens gärningar ska leva vidare. Ordförande är Lars Stjernkvist, tidigare socialdemokratisk riksdagspolitiker och barndomsvän till Ing-Marie Wieselgren. I styrelsen sitter Lovisa Wieselgren Björkegren, men även Klas Bergling, artisten Aviciis pappa som engagerat sig mycket i arbetet för psykisk hälsa.
– Vi vill stödja insatser, personer, föreningar och företag som försöker få fler att må bättre. I dag är psykisk ohälsa ett stort samhällsproblem men det går att göra mycket för att förbättra den situationen. Stiftelsen ska lyfta fram och prisa sådant arbete, säger Lovisa Wieselgren Björkegren.
Trots att hennes svärmor inte finns i livet längre så är hon ändå närvarande. På många vis. Alldeles nyligen när livet kändes extra tufft lyssnade Lovisa Wieselgren Björkegren på ett avsnitt av P1:s "Tankar för dagen" där Ing-Marie medverkade många gånger.
– I radion blandade hon ofta personliga reflektioner med professionella. Jag brukar lyssna på hennes inslag och hämta kraft därifrån. Ett av Ing-Maries radiocitat har även blivit en symbol för många i sorgearbetet: "När jag inte orkar så orkar du. När du förtvivlar hoppas jag för dig också".