Första gÄngen de trÀffades var en varm julidag 2015. Lovisa hade Äkt ut pÄ landet tillsammans med Ing-Marie Wieselgrens son Arvid, som hon nu Àr gift med. Mötet dÀr pÄ familjen Wieselgrens gÄrd utanför Uppsala skulle bli starten pÄ en lÄng och nÀra vÀnskap.
â Jag sĂ„g henne lĂ„ngt borta komma ut ur stugan gĂ„ende i sina kĂ€ra trĂ€skor, tvĂ€rs över gĂ„rdsplanen mot oss. SĂ„ dĂ€r typiskt Ing-Marie, rĂ€tt fram och lite som en varm hĂ€rlig gumma. Hon log stort, rĂ€ckte fram handen och sa "vĂ€lkommen hit, hĂ€r kan du kĂ€nna dig som hemma", sĂ€ger Lovisa Wieselgren Björkegren.
Det har nu gÄtt ett halvÄr sedan Ing-Marie Wieselgren, psykiater pÄ Akademiska sjukhuset, knivmördades pÄ öppen gata i Visby under Almedalsveckan. Mordet chockerade en hel nation och uppmÀrksammades stort i media.
â Ing-Marie var en offentlig person och jag har stor respekt för journalisters arbete. Men att ganska direkt efter mordet ringa och jaga anhöriga för en kommentar nĂ€r mĂ„nga Ă€r i chock tycker jag Ă€r fel. Den kritiken bör medierna faktiskt ta till sig, sĂ€ger Lovisa.
Saknaden och sorgen lamslog. Men mitt i allt det mörka blev det ocksÄ viktigt att försöka gÄ vidare. Hur man nu gör det nÀr allt kÀnns hopplöst.
â RĂ€tt snart efter mordet sĂ„ satte vi i familjen oss ner Ă€ndĂ„ tillsammans runt bordet och fikade. Kaffe, bullar och gemenskap har alltid varit viktigt för Ing-Marie och det blev det för oss nĂ€rmaste ocksĂ„.
För Lovisa Wieselgren Björkegren var det betydelsefullt att fÄ reda pÄ allt som hÀnde den dÀr sommardagen i Visby. DÀrför följde hon Àven mordrÀttegÄngen pÄ lÀnk.
â Det lĂ„ter kanske konstigt att jag ville grĂ€va ned mig i fakta och utredningen dĂ€r det sĂ„ klart stĂ„r mycket hemskheter, men för mig blev det en viktig del i sorgearbetet att faktiskt fĂ„ veta vad som hĂ€nde.
I december dömdes gÀrningsmannen Theodor Engström till rÀttpsykiatrisk vÄrd för Ing-Marie-mordet. En dom som Lovisa Àr tillfreds med och troligtvis Àven Ing-Marie varit nöjd med.
â Hon sa ofta att ingen person Ă€r bortom rĂ€ddning. Jag tror att hon hade tyckt att det var bra att han dömdes till vĂ„rd.
Lovisa Wieselgren Björkegren Àr uppvuxen utanför Björklinge och bor nu strax utanför Uppsala med maken Arvid. Men under pandemin 2020 skrev hon uppsats i osteologi och var under lÄnga perioder pÄ Wieselgrens gÄrd. DÀr arbetade samtidigt Ing-Marie hemifrÄn och de bÄda kom varandra nÀra.
â Vi Ă„t lunch ihop och tog fikaraster utomhus. Det var bara vi tvĂ„ dĂ€r pĂ„ dagarna och vi kunde prata om allt möjligt. Ăven om Ing-Marie hade möten som vĂ€ntade sĂ„ var hon sĂ„ mĂ„n om att inte avbryta nĂ„got som vi diskuterade. Det var sĂ„ hon var, hade alltid tid för andra och lyssnande.
Under en studieperiod mÄdde Lovisa Wieselgren Björkegren rÀtt dÄligt. Det mÀrkte hennes svÀrmor direkt. Det gick liksom inte att spela nÄgon roll eller lÄtsas som att allt var bra nÀr det inte var det.
â Fast hon frĂ„gade aldrig pĂ„ nĂ„got pĂ„fluget vis om man mĂ„dde dĂ„ligt eller sĂ„. I stĂ€llet skickade hon fina meddelanden till mig och Ă€ven smĂ„ uppmuntrande presenter. Hon var verkligen som en extramamma för mig och en vĂ€ldigt fin vĂ€n.
Nu har familjen startat "Ing-Marie Wieselgrens stiftelse â tillsammans för psykisk hĂ€lsa" för att psykiatrisamordnarens gĂ€rningar ska leva vidare. Ordförande Ă€r Lars Stjernkvist, tidigare socialdemokratisk riksdagspolitiker och barndomsvĂ€n till Ing-Marie Wieselgren. I styrelsen sitter Lovisa Wieselgren Björkegren, men Ă€ven Klas Bergling, artisten Aviciis pappa som engagerat sig mycket i arbetet för psykisk hĂ€lsa.
â Vi vill stödja insatser, personer, föreningar och företag som försöker fĂ„ fler att mĂ„ bĂ€ttre. I dag Ă€r psykisk ohĂ€lsa ett stort samhĂ€llsproblem men det gĂ„r att göra mycket för att förbĂ€ttra den situationen. Stiftelsen ska lyfta fram och prisa sĂ„dant arbete, sĂ€ger Lovisa Wieselgren Björkegren.
Trots att hennes svÀrmor inte finns i livet lÀngre sÄ Àr hon ÀndÄ nÀrvarande. PÄ mÄnga vis. Alldeles nyligen nÀr livet kÀndes extra tufft lyssnade Lovisa Wieselgren Björkegren pÄ ett avsnitt av P1:s "Tankar för dagen" dÀr Ing-Marie medverkade mÄnga gÄnger.
â I radion blandade hon ofta personliga reflektioner med professionella. Jag brukar lyssna pĂ„ hennes inslag och hĂ€mta kraft dĂ€rifrĂ„n. Ett av Ing-Maries radiocitat har Ă€ven blivit en symbol för mĂ„nga i sorgearbetet: "NĂ€r jag inte orkar sĂ„ orkar du. NĂ€r du förtvivlar hoppas jag för dig ocksĂ„".