Rubriken för denna föreläsning är Människan i psykidiagnosen - ett omstritt ämne. På vilket sätt är det omstritt?
– Att se människan handlar om att skapa en relation till patienten och inte undersöka hen som vilket objekt som helst, en arbetsmetod alla utåt sett är överens om är rätt. Men i praktiken sker det inte. I stället förlitar man sig i alltför hög grad på den diagnosmanual som finns.
Varför är det så?
– Läkare inklusive jag själv är inte skolade i att skapa relationer med patienter. Det är upp till var och en att utveckla den förmågan. Nu är vi dessutom inne i en epok med ett slags industriellt tänkande och hårda besparingskrav som påverkar sjukhusens arbetssätt.
När anser du att denna utveckling du beskriver tog fart?
– Jag lade först märke till det för ungefär 10 år sen. Då började jag se förskräckliga exempel på unga kvinnor i 20-årsåldern med självskadebeteende som fått fem-sex diagnoser och tio olika läkemedel utan att de mådde bättre. Det innebär en grav felbehandling som kan likställas med att operera bort ändtarmen i stället för blindtarmen på någon.
Detta är en föreläsning som är öppen för alla, men det låter som ett ämne för personer i sjukhusledningar att diskutera?
– Jag har rest runt i landet och föreläst om diagnostik och de här problemen i två och ett halvt år. Intresset från sjukhusledningar har varit svalt. Men en del läkare kommer ibland.