Sån är hon, anar jag. Inte den som vill framhäva sig själv, utan hellre lyfta sin unga forskargrupp och sina patienter.
– Jag är barn av min tid och tycker inte om att stå i centrum för uppmärksamhet. Vi är så många som jobbat ihop. Men jag är väldigt glad för priset, som är en bekräftelse för psykiatrin och en uppskattning av vetenskapen om hjärnan som jag representerar, säger Lisa Ekselius.
När vi pratar om synen på psykiatrin påpekar hon att dess status är lägre än för övriga medicinska specialiteter. I år är också första gången under senare tid som Olof Rudbeckspriset belönar psykiatrisk forskning. Lisa Ekselius har själv mötts av nervärderande attityder från kolleger. Inte ofta, men ibland. Värst är det när den attityden spiller över på patienterna, tycker hon.
Men Lisa Ekselius ser tecken på förändring. Framstegen som gjorts inom hjärnforskningen är stora och den mesta kunskapen har kommit under de senaste decennierna. Det ger henne och hennes kolleger en bra grund för att kunna utveckla nya behandlingsmetoder.
– En magnetkamera i källaren står överst på min önskelista, säger hon, som både forskar och undervisar vid Uppsala universitetet, och arbetar kliniskt på Psykiatrins hus på Akademiska sjukhuset.
– För mig är det viktigt att vara grundad i verkligheten och det ger en ett visst mått av ödmjukhet att få möta människor.
Vad har hänt i svenska samhället som gör att så många människor mår dåligt och att allt fler får diagnoser?
– Vi har det förhållandevis bra i Sverige men det ställs också höga krav på människor. Det kan vara en orsak, För kort tid för återhämtning kan vara en annan, säger Lisa Ekselius, och tillägger att de allvarligaste diagnoserna, som till exempel schizofreni och bipolär sjukdom inte har ökat till skillnad mot utmattnings- och bokstavsdiagnoserna.
Fick hon fritt önska något för att minska den psykiska ohälsan, är det att alla unga och deras föräldrar skulle få det stöd de behöver för att eleverna ska klara av skolan. Det skulle på sikt kunna förbättra för många.
Vi träffas hemma i hennes lägenhet. Hallen är rund och är ingång till de övriga rummen. Utanför köket finns en tavla av kollegan Tor-Göran Henriksson som målat en sjuksköterska på ett brun-och-vit-rutigt golv. Lisa hade tänkt ha ett svart-och-vit-rutigt golv i köket ända tills hon såg målningen och ändrade sig. Nu står hon på bruna och vita rutor när hon lagar mat.
Vem är du?
Tystnad. Eftertanke.
– Jag är glad, nyfiken och tänker att vi människor blir starka av att göra saker tillsammans. Och jag är stolt över att jag valde psykiatrin och ser det som en förmån att kunna hjälpa människor som mår dåligt, säger Lisa Ekselius och ropar på sin make, Bengt Gerdin, för att komplettera svaret på vem hon är. De har varit gifta i cirka 20 år.
– En schysst tjej, svarar maken, går förbi och ger henne en puss.
– Och så lever jag i nuet, älskar att läsa, lyssna på musik, vara ute på havet eller fjället. Men ojdå, vad präktigt det låter, kommer hon på.
Jamen, har du någon annan sida då?
– Jag älskar fotboll. Det finns inget mer avkopplande än att titta på fotboll på tv när man jobbat alldeles för intensivt i flera dagar.
Sitter du i soffan och tjoar?
– Absolut! Och det behöver inte vara något svenskt lag. Fotboll kan vara så vackert! Och så visar sig olika nationers personligheter under matcher. Det är något visst med lagspel, den delade glädjen är densamma i en forskargrupp. Själv fick jag aldrig spela fotboll. Jag växte upp på en bondgård utanför Virserum i Småland och där fanns inga fotbollslag för tjejer.
Lisas pappa var noga med att hon skulle studera för att bli oberoende. Han påpekade att kunskapen, den kunde ingen någonsin ta ifrån henne. Egentligen hade hon tänkt bli civilingenjör. Men hon blev peppad av sina chefer på Regionsjukhuset i Linköpings – där hon arbetade som sjuksköterska – att fortsätta inom vården och utbilda sig till läkare. Redan under utbildningen tyckte hon att psykiatrimomenten hade något extra.
– Jag kände det som en större utmaning. Möten med människor har alltid fascinerat mig. En led är en led, men hjärnan är så oerhört komplex och fascinerade. Psykiatrin var en eftersatt specialitet men det fanns tecken på att dess tid skulle komma.
Lisa Ekselius valde därför banan som är lika lång som kirurgens. Den som innebär fem och ett halvt års läkarutbildning, två år med AT-tjänstgöring och ytterligare fem års tjänstgöring inom psykiatrin, för att sen få kalla sig psykiater. Numera är hon både överläkare och professor.
Vad är det största framsteget under tiden som du varit i farten?
– Vi samarbetar mycket bättre nu och det gagnar patienterna. Förr kunde det vara så att olika psykologiska och psykiatriska skolor snarare bekämpade varandra.
Lisa Ekselius tycker att synen på psykiatrin så sakteliga förbättras. Det beror både på forskningens framsteg men också på att människor som drabbats av psykisk ohälsa träder fram och berättar om sina liv. Själv leder hon forskning om personlighetssyndrom, tillstånd som kan bli mycket allvarliga och leda till självmord.
– Ett av de största sveken är att vi inte haft med oss patienternas anhöriga. I dag är det en självklarhet att involvera anhöriga i vården om patienten själv vill förstås, säger Lisa Ekselius.
Hennes man har varit ute och hämtat familjens hund Nisse. Pudeln är så där glad på hundars vis och kommer och lägger en vit boll bredvid mig. Efter en stund sitter jag och rullar bollen på golvet, så Nisse kan springa efter den, istället för att anteckna vad Lisa säger.
– Han är en psykopat, säger hon och ler så där lite lagom underfundigt.
För den som inte är psykiater eller sluppit träffa någon med den sortens störning kan en definition vara på sin plats: "En psykopat är väl medveten om att föra sig rätt, vara trevlig och att ge ett gott intryck. Uppförandet kan vara teatraliskt eller tillgjort, psykopaten kan simulera känslor som anses passande i syfte att manipulera för att uppnå sina bestämda målsättningar".
– Nisse charmar folk och inser att han kan exploatera deras välvilja.
När psykopaten inte får vår uppmärksamhet längre ger han upp och går in i ett annat rum och lägger sig.