– Det ska vara sexigt med djurskydd, säger Josefin Liljeqvist.
I två och ett halvt år har hon jobbat envist med sin affärsidé och Josefin sporras av svårigheter. Blir hon rädd att ringa ett jobbigt samtal eller om något annat känns motigt, tar hon bara en titt på någon av djurrättsorganisationernas filmer som visar modern, industriell djurhållning.
– Då påminns jag om att jag inte kan svika djuren, säger hon.
Hon har ringt till en massa skofabriker och fått nobben. Efter 1,5 år fann hon den perfekta hantverkaren i Florens i Italien, en skomakare som hon numera samarbetar med. Idén till spårbara skor fick hon under utbildningen på skolan Nordisk design i Borås. Under praktiken kom hon i kontakt med industriell skoproduktion.
– Jag fick nog av så mycket. Alla skor som vi designat blev inte använda. Det kändes respektlöst och är bara ett exempel på ett icke hållbart sätt att förvalta jordens resurser, säger Josefin Liljeqvist.
Så ska det inte gå till i hennes produktion. Den som köper ett par skor får först sina fötter skannade och mätta i 3D för att få veta vilken modell som kommer att passa. Smalare eller breda. Först efteråt tillverkas skon. Inga skor kommer att tillverkas i onödan eller lagerhållas.
Hon delar sitt kontor med andra uppstartsföretag. I en kartong på rummet finns läderprover i olika hårdhet. Ett, som är mjukt och ljust, kommer från älg. Ett annat jättehårt i mörkare toner är kohud och ska användas till hälkappor. Men hårdheten beror inte på vilket djuret är utan på garvningsprocessen.
Till skor behövs skinnsorter i olika hårdhet och Josefin garanterar att alla delar på hennes skor ska gå att spåra till kon som de är gjorda av.
Varför vill du göra spårbara skor?
– Den sorgliga sidan av saken är att det är 2018 och vi bryr oss inte om ifall kor har det bra. Det finns ekologiskt läder men det tar ändå inte hänsyn till hur djuren lever och mår. Jag vill att vi ska sätta djurens välmående i fokus. Om djuren inte mår bra fungerar inte heller det ekologiska systemet som helhet, säger Josefin Liljeqvist.
Alla hennes skor har en kod så bäraren kan logga in och spåra delarna och hela produktionskedjan på nätet.
– Modebranschen är den näst mest förorenande industrin i världen. Men inte heller där ser man till djurens förutsättning när man vill göra något för miljön. Det handlar alltid om människans eller naturens villkor, säger hon.
Men hur kommer korna att få det bättre av att vi vet vilka djur våra skor är gjorda av?
– Jo, dels använder jag bara läder av kor som jag vet mår bra. Jag köper in från två ekologiska djuruppfödare där jag varit på besök. Dels finns en långsiktig effekt. Om den som föder upp korna eller äger slakteriet vet att de får mera betalt av att göra det på ett sätt som förbättrar djurens liv blir det en motivation att ändra sin produktion. Spårbara skor är att sätta värde på produktionen där korna levt lyckligt. Det ska vara lönsamt att vara snäll mot kor, säger Josefin Liljeqvist.
Men man kan också säga att henne skor inte endast är skor. En stor del av konceptet är att skapa "impact", det vill säga att inverka på folks livsstil.
Josefins tanke är att när skorna väcker intresse börjar människor diskutera spårbarhet och vad det innebär.
– Sprider sig idén är det också möjligt att andra vill ta efter och skapa sina individuella förändringar för djuren.
De första skorna som är i produktion heter Andrew. Den kan tillverkas i en upplaga av 99 stycken och hittills har Josefin sålt 15 par. De kostar 28 000 kronor.
– De som köpt skorna hittills är de som gillar konceptet, medvetna och designintresserade individer, säger hon som själv har ett par svarta, blanka prototypskor på fötterna.
Hon växte upp i trakten av Ärentuna, bodde på landet och levde i kontakt med djur. Josefin har jobbat för Världsnaturfonden för att rädda pandor och schimpanser. Hennes morfar, som är jägare och har en uttalad filosofi om hur djur bör tas om hand, har inspirerat henne att vilja förändra världen och skapa något som är större än henne själv.
Nyligen fick hon ett hedersomnämnande av Djurskyddet Sverige, (en organisation som vill förbättra djurskyddslagen) och i samma veva var hon i Stockholm och talade inför riksdagsledamöter. I januari fick hon Peter Egardts pris för uppländsk innovation och entreprenörskap.
Fast det var brottmålsadvokat hon hade tänkt bli när hon gick på Katedralskolans humanistiska program.
– Min syokonsulent borde insett att det inte var helgjutet. På minneslapparna stod att jag var tveksam till yrket för att jag inte ville ha samma outfit på mig hela livet, säger Josefin Liljeqvist och skrattar.
Efter gymnasiet tog hon ledigt ett år, inget vanligt sabbatsår förstås; nej hon bestämde sig för att hon skulle lära sig att sy. Allt efter att hon sett en blus med ett slag i form av en jättestor rosett på en modevisning.
– Jag blev så imponerad och samma kväll försökte jag skapa en likadan. Det kostade sju förstörda skjortor, säger hon och reser sig plötsligt upp.
Hon går mot fönstret. Josefin ska rädda en humla, som surrande flyger och krockar med rutan gång på gång.
– Ojdå, det här fönstret går inte att öppna. Vet du hur vi ska få bort den? Eller få den att förstå att fönstret intill är öppet? säger hon, med oroat tonfall.
Och så plötsligt blir det tyst!
– Är den död? säger Josefin, nu ännu mera bekymrad.
Troligtvis har den trillat ner bakom ett ihopfällt pingisbord eller så har den lyckats ta sig ut.
– Vi får titta till den senare. Var var vi nu? säger hon, och fortsätter berätta att hon under syåret insåg att hon föredrog design framför sömnad.
Hon sökte till designutbildning och valde skodesign.
– Skor är så fantastiskt. Har du bara ett par snygga skor på dig kan du känna dig välklädd. En sko säger mycket om människans personlighet.
Och varför blev det herrskor?
– Jag älskar herrmode. Herrar är generellt sett en kräsen kundgrupp. De handlar ofta färre plagg eller skor, och ställer därför högre krav. Dessutom är herrar mindre intresserade av ekologi och djur. Det gör dem till den svåraste kundgruppen och därför valde jag herrskor, säger hon.
Josefin Liljeqvist är full av visioner och har en fantasi utöver det vanliga. Det visar inte minst hennes målning på en garagedörr på Påvel Snickares gränd i Uppsala, som jag intervjuat henne om tidigare. Med gatukonst i grafiska former berättade hon en historia om en man och en flamingo som blivit kära. När garageporten öppnar sig närmar sig mannen och fågeln varandra på ett snillrikt sätt.
Hur är din fantasi?
– Den är sjukt fantastisk. Ibland kan jag gå omkring och skratta åt en scen som jag byggt upp i mitt huvud. Fantasin kommer nog från min pappa. När jag är stressad kan han be mig gå ut och kolla på molnen och då hittar vi alla möjliga djur däruppe, grodor, giraffer. Det hjälper grymt mycket för att gå ner i varv. Ingenting är vad det verkar vara.