Jag parkerar min cykel på hennes uteplats.
– Ställ den bakom huset så slipper du fågelbajs, säger hon när hon kommer ut genom ytterdörren.
Det är nog bäst att ta cykeln till Boel Vallgårda, tänker jag innan avfärd. Hon bor i Flogsta. Annars kommer hon kanske tala om för mig hur förödande bilkörning är för klimatet. Och det är ingen bra start för en intervju. Men ack så fel jag har! Att mässa för folk om hur de ska hantera klimatkrisen är inte hennes melodi.
– Nej, det är helt meningslöst och otrevligt. Men jag kan berätta om mina överväganden. Ett bra samtal blir det först om man förstår hur den andra tänker, säger Boel Vallgårda.
Hennes hus är grönt och hon bor granne med hela stora naturområdet Hågadalen. Där brukar hon organisera huggormssafaris på våren. Men just nu längtar hon till fjällen och att åka skidor. Snörika vintrar kan hon sätta på sig pjäxorna hemma och vips vara ute i spåren på några minuter.
– Jag vill ha vardagslyx. Alla dagar ska vara goda dagar, säger hon.
Boel Vallgårda startade Uppsalagruppen inom rikstäckande kampanjen ”Flygfritt 2020”. Allt började under en tv-debatt när hon blev hon så imponerad av initiativtagaren Maja Roséns argumentation att hon började följa kampanjen på Facebook och gjorde ett inlägg. Då fick hon frågan om hon ville starta en lokalgrupp i Uppsala. Målet med ”Flygfritt 2020” är att 100 000 människor i landet lovar att de inte ska flyga i år och minska sina koldioxidutsläpp. Kampanjen ska också få ännu fler att avstå flyget genom att vi människor är flockvarelser och blir påverkade av vad andra gör.
– Om du får höra av många i din omgivning att de har slutat flyga är det stor chans att du gör likadant.
Men flygets utsläpp av koldioxid står ju endast för en handfull procent av de totala utsläppen?
– Det beror på att endast få av jordens befolkning flyger. Cirka 80 procent har aldrig satt sin fot i ett flygplan. Men som individ i Sverige kommer det att påverka ditt koldioxidavtryck rejält om du slutar med flygresor som inte är nödvändiga.
Hon är övertygad om att ”Flygfritt 2020” kommer att ge bonuseffekter. Den som lovar att inte flyga får sin radar inställd även på annat som gynnar klimatet.
– Undersökningar visar att den som börjar sopsortera kan känna att den gör tillräckligt för sakens skull medan den som slutar flyga tar till sig frågan på allvar och engagerar sig mera.
År 2009 gick Boel Vallgårda på ett föredrag i Naturskyddsföreningens regi som kom att förändra hennes liv. Det hette ”Hållbart Uppsala – Beyond Carbone”, (Bortom kolet). Där fanns en utställning som gjorde intryck på henne. Den skildrade hur en kommun som Uppsala kan bli fossilfri och bli förebild för andra städer. Samma kväll fick Boel Vallgårda frågan om hon ville bli medlem i styrelsen i Naturskyddsföreningen och tackade ja, trots att hon kände att hon redan hade för mycket att göra.
Varför frågade de dig, bara så där?
– Kanske för att jag ställt mig upp under kvällen och berättat om en lyckad miljöaktion som vi gjort här i Uppsala tidigare. Jag ville visa att man kan lyckas påverka politiska beslut genom att skapa en opinion, säger hon.
Den lyckade aktionen handlade om bygget av en bensinstation vid Ica Väst i Flogsta.
– Dels fanns redan två andra mackar i närheten. Dels var det olämpligt med en bensinstation så nära en förskola. Vi hade ett välbesökt möte med politiker och tjänstemän, det var rätt uppenbart att de inte hade några bra svar på våra frågor. Och så skrev vi brev till alla politiker i fullmäktige och de som kände någon i fullmäktige kontaktade dem, säger hon.
Aktionerna resulterade i att fullmäktige sa nej till byggnadsnämndens förslag och det blev ingen mack vid Ica Väst.
Som ledamot i Naturskyddsföreningen och Cykelfrämjandet kom hon att engagera sig i allt från översiktsplaner för en hållbar stad, till trafikplanering för att förbättra för cyklister samt möte om barns rätt till staden. Hon drog igång cirklar i vegetarisk matlagning och en studiedag för Uppsalas textillärare om hur kläder kan återanvändas och textiliers påverkan på miljön.
– Jag är bra på att organisera saker och ting. Det handlar om att få en så bred opinion som möjligt för att ge politikerna spelutrymme att våga fatta nya beslut.
Att hon navigerar lätt som en sjöman mellan översiktsplaner, nämnder och politiker beror på hennes jobb inom Uppsala kommun. Mestadels har hon arbetat med skolfrågor, bland annat utarbetat modellen med resursfördelning utifrån socioekonomiska faktorer. En modell som många av landets kommuner tagit efter.
Boel Vallgårda är inte vegetarian, men äter sällan kött, inte heller är hon fanatisk icke-flygare. I fjol flög hon till sin dotter i Colombia men genom åren har det inte blivit så många flygresor. För henne är en resa inte att ligga på beachen utan att uppleva något nytt, vara med om ett äventyr och möten med nya människor. En sommar åkte hon och maken med tåget till Holland.
– Vi hyrde cyklar i en mindre stad. Ingenting var särskilt välplanerat. Vi spände fast rullväskan med gummiband på pakethållaren och trampade iväg, säger Boel Vallgårda.
I höstas arrangerade hon möten på temat: ”Prata om klimat och flyg utan att förstöra stämningen” och osökt kommer vi in på ordet flygskam.
– Det är inte miljörörelsen som anser att flygskam är ett verktyg. Det är media som hittat på ordet och som gillar det. Men det används då och då mot oss.
Det som fick henne att förstå vad en människa kan åstadkomma går att spåra till hennes barndom.
– När jag gick på lågstadiet, i ettan eller tvåan, fick vi lära oss att det fanns människor som hade sjukdomen spetälska. Det gjorde mig jätteledsen! Mamma hjälpte nog att hantera det. För sen gick jag och min kompis Solveig runt och samlade in pengar till dem, säger Boel.
De skickade pengarna som de fått ihop till Rädda barnen och Boel kommer ihåg tackbrevet som de fick. Men det gjorde henne inte odelat glad, för brevet var exklusivt med linnestruktur.
– Jag minns att jag tänkte att sånt ska de väl inte slösa bort pengarna på. Barn tänker klart och enkelt, konstaterar hon och tillägger:
– Den upplevelsen har präglat mig. I stället för att känna mig maktlös förstod jag att man kan göra något åt det man tycker är fel. Mamma gav oss ett redskap. Och jag förstod att man kan organisera sig och att det är roligt.
Men kan inte du också känna hopplöshet ibland?
– Jag väljer att inte lägga fokus på sådana tankar utan funderar över vad jag kan göra. Vi har ett ansvar för oss själva och våra familjer, men även för samhället och världen utanför. Och det ansvaret ska man ta.