Den här sommaren befinner jag mig på ett tåg mellan Stockholm och Uppsala två timmar om dagen. Totalt 80 timmar kommer det bli. Långa pendlingar är antagligen det närmsta vi icke-kriminella kommer en fängelsevistelse. Ingen möjlighet att röra sig, ingenstans att fly, ett hårt underlag som inte går att sova på. En ständig känsla av att brytas ner av uttråkning. Det enda som fattas är vakter, även om sådana också dyker upp ibland – för att se till att alla har sina biljetter.
När smartphonen kom för ungefär tio år sedan kändes det på många sätt som tråkighetens död. Helt plötsligt fanns all världens information och underhållning vid våra fingertoppar, hela tiden. Men på pendeltåget lever fortfarande ledan. Vi lurar kanske oss själva genom att läsa en bok eller lyssna på en intressant podcast, men i själva verket vill vi bara att resan ska vara över. Det är samma känsla som när jag var barn och satt hemma hos farmor den 23 december, utan tv-spel eller dator och med bara en sönderläst kvällstidning som underhållning. Det värsta då var inte bristen på saker att göra, det var väntan, och även om vi numera har tillgång till all världens underhållning så finns väntan kvar.
För mig pågår bara pendlingen tills mitt sommarvikariat på tidningen är slut. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur det hade varit om jag alltid haft det så här. De 80 timmarna under sommaren hade på elva månader blivit 440 timmar, eller 18 dygn. Vad gör det för ens mentala hälsa? Lär man sig hantera det?
Kulturgeografen Erika Sandow i Umeå menar I sin avhandling On the road från 2011 att en restid över 60 km om dagen ökar risken för stress och andra hälsoproblem, och att par som långpendlar i arbetet löper en 40 procent större risk att göra slut än andra par.
Riskerna med att tillbringa tre timmar varje dag på ett pendeltåg är alltså högst reella. Men även om jag mycket hellre hade sluppit min tid som fången mellan Stockholm och Uppsala så finns det en sak jag faktiskt gillar med pendeln. Vi sitter alla i samma båt. Finanskillen på väg till jobbet har det lika tråkigt som den ensamstående mamman som inte vill något hellre än att sova. Det är som en misslyckad kommuniststat. Ingen har det särskilt bra, men alla är i alla fall jämlika på vägen mot att förgås av leda.
Men vad hör jag nu ropas ut i högtalaren? Signalfel? Tåget stannar. Vi kommer att sitta fast utanför Rotebro i minst 50 minuter. Glöm allt fint jag nyss sa om jämlikhet, det här är sannerligen helvetet på jorden.