Göran Wik, Åke Brolin, Lasse Andersson och Ulf Sjödin sitter vid ett av borden på klassiska arbetarhaket Café Brostugan på Börjegatan. Den stekta falukorven med hemlagat potatismos är uppäten och snart vankas kaffe.
Sällskapet hör till vad som troligen är Uppsalas trognaste lunchgäster. Redan på mitten av 1970-talet började Göran Wik och kompisen Mats Sporrong lunchandet och under dryga 40 år har de sett nya ägare komma och gå. Under årens lopp har sällskapet växt och består i dag inte sällan av 10–12 personer. Många är pensionärer, men den största gemensamma nämnaren är att de lunchar just på Café Brostugan. Varje vardag, året runt.
För Göran Wik, som flyttade till Luthagen på 60-talet som tonåring och bodde här till 1989, är det självklart att vi befinner oss i Stabby, inte i Luthagen.
– När jag var barn här så sa vi Stabby. Området bortom Stabby allé hörde till lite finare Luthagen och där bodde det fina folket. Men det var en trygg stadsdel och det var också den roligaste tiden i mitt liv, med mycket ungar, säger Göran Wik, vars pappa drev den sedan flera år nedlagda Eriksdals snabbköp på Börjegatan.
Minnena är många och det delas med sig av en hel del skrönor från förr. Flera minns en tidig ägare till Café Brostugan som de kallade för Snålsigge: ”Han kunde skära leverpastej så tunt att det gick att läsa tidningen rakt igenom!”
Ulf Sjödin är en av få i sällskapet som faktiskt fortfarande bor i stadsdelen. Han är pensionär och har en 50-talslägenhet på Prästgårdsgatan sedan drygt 20 år. Han är speciellt förtjust i sin innergård som han har utsikt mot från sin balkong.
– Jag trivs jättebra här. Det är gångavstånd till stan och skönt att det är nära till Stabbyskogen, säger Ulf Sjödin.
Under åren har lunchsällskapet sett Uppsalas största stadsdel förändras. En gång i tiden låg Uppsala cementgjuteri snett mitt emot restaurangen. Sedan drygt två år ligger här ett modernt torg, Mimmi Ekholms plats, döpt efter cementgjuteriets legendariska vd som inledde sin karriär som kontorist 1921 och sedan tog över företaget.
Längst ner i bostadshusen, som ramar in det lilla torget, finns bland annat matbutik, gym, frisör, ett kafé och ett par restauranger. Men det har blivit för få parkeringsplatser här, är alla i lunchsällskapet överrens om.
Att reda ut vad Luthagen egentligen står för är inte helt enkelt. Det beror förstås på vem man frågar, var i stadsdelen man befinner sig, vilken tid på dygnet det är och inte minst, vilken årstid. En stadsdel har, liksom en stad, många olika ansikten.
Men en sak är lätt att känna när man spatserar genom Luthagen i mitten av maj 2016: bästa tiden är nu. Det är nu de många trädalléernas grönska är som skirast, körsbärsträden blommar vid restaurang Le Parc och stadsdelens solsugna invånare börjar parkera sig själva på innergårdar och i parker.
En av frågorna som dyker upp är var gränsen egentligen går för Luthagen. Följer man kommunens gränsdragning är varken Le Parc, de lekande barnen i vackra Vasaparken eller livliga mataffären Luthagens livs på Sysslomansgatan en del av stadsdelen. Men de flesta här skulle nog ändå påstå att de bor i ”Främre Luthagen”, oberoende av vad kommunens statistikavdelning tycker.
Under UNT:s jakt efter Luthagens själ hamnar vi i en av småbutikerna på Ringgatan. Här, där Ringgatan korsar Börjegatan, ligger ett slags litet centrum som många nog anser vara Luthagens hjärta. Mitt emot gröna Tegnérparken hälsar vi på hos Gullvivans blommor & design. Floristen Marielle Melkersson har jobbat här i tolv år och tycker att den lokala känslan är tydlig.
– Vi har många stammisar och människor är glada och trevliga. Och det funkar bra med en blombutik här. Det är lätt att parkera för kunderna och allt blir lite mer personligt. Det enda jag kan sakna är ett riktigt konditori. Många kunder frågar fortfarande efter Savoy som låg här intill förut, säger hon.
Följer man sedan Ringgatan västerut hamnar man på Tiundagatan. I en 60-talslägenhet i Uppsalas äldsta höghus bor pensionerade historikern Helena Harnesk. Hon vet det mesta om Luthagen, inte bara för att hon är en av de främsta experterna på Uppsalas historia, utan också för att hon är född och uppvuxen i stadsdelen.
Hon räknar snabbt ut att nuvarande adress är hennes åttonde i Luthagen.
– Här finns bebyggelse från alla tider och de Luthagenbor som gått med på mina stadsvandringar brukar vara väldigt intresserade av stadsdelens många fina hus. Här är grönt, det finns ovanligt många alléer och det är väldigt lugnt, säger hon.
Men hon anser att en ökad etnisk blandning vore bra för stadsdelen.
– Det är stor brist på invandrare här, det tycker jag är synd.