Bilder på småflickor i hijab och hyllningar till våldsbejakande islamism. När modersmålsläraren Zacharias Fjellander granskade en försändelse med läroböcker i persiska blev hans reaktion stark. "Antisemitism och islamistiskt innehåll hör inte hemma på svenska skolor", säger han.
Det var när Zacharias Fjellander, chef för modersmålsundervisningen i Östhammar, skulle gå igenom en ny leverans av läromedel i persiska som han upptäckte det olämpliga innehållet. Böckerna, som var tänkta att användas i undervisningen för ett tiotal elever i Östhammars skolor, visade sig innehålla religiös propaganda.
På ett av omslagen fanns ett helsidesporträtt på ayatolla Khomeini som utsågs till Irans religiösa ledare efter revolutionen 1979. Bildmaterialet i läromedlen för barn i lågstadiet framställde genomgående småflickor i den täckande slöjan hijab och här fanns också bilder på barnsoldater.
Efter att ha konsulterat en vän som pratar persiska stod det än mer klart. I en av böckerna hyllas barn med vapen i hand när de går ut i krig mot Irans fienden och Israel och judar kallas för "Satan." Det finns även texter i böckerna med uppmaningar om att rädda Palestina och Libanon från "djävulen", Israel.
– Vi ser allvarligt på den här typen av läromedel, ja det är faktiskt helt oacceptabelt. De är inte förenliga med värdegrunden i svensk skola. Jag insåg dock att eftersom de här böckerna förmedlas av läromedelsdistributörer kan de finnas på flera orter, säger Zacharias Fjellander.
Han har inga uppgifter om att Östhammarsskolorna ska ha haft böckerna som undervisningsmaterial tidigare.
– Enligt importören används läromedlen i den iranska skolundervisningen sedan 1979 och det har gått att beställa böckerna till Sverige sedan dess. Problemet är att det inte finns en central kontroll av läromedel, det är upp till varje kommun.
Det gör honom också frustrerad över att ingen tar ansvar för att det här sprids till svenska elever. Enligt Zacharias Fjellander har diskussionen varit intensiv i sociala medier.
– Skolverket hänvisar till att de inte har något ansvar att kontrollera läromedel. Men man kan ändå förvänta sig att de skulle se det som viktigt att informera Sveriges skolor om behovet av att kontrollera förekomsten av och vid behov avlägsna sådana här läromedel. Behovet av att behandla den här frågan politiskt är också uppenbart.
