Minnet är det inget fel på hos snart 100-åriga Kerstin Lundin. Hon minns fortfarande bland annat de gamla gengasbilarna.
Den 17 augusti 1921 föds Kerstin Lundin i Sydinge strax utanför Alunda. Samma år erkänns även gifta kvinnor som fullmyndiga och får börja rösta i riksdagsvalet.
Hon är tredje barnet i syskonskaran till föräldrarna Ester och Karl Johansson.På den tiden tog man inte ambulans till sjukhuset vid förlossning.
– Det var inte så modernt att föda på sjukhus när jag föddes. Då födde man lite var som helst, säger Kerstin Lundin.
Båda hennes föräldrar var bönder, och Kerstin har spenderat många år på gårdar. Som liten hjälpte hon ofta till hemma på gården.
– Jag var en bondgumma jag med. Jag fick ofta hjälpa mamma. Elden skulle vara igång tills mamma kom hem, för då skulle hon koka kaffe åt allihopa. Man plockade bär också, och gjorde både sylt och saft.
I mitten av augusti fyller Kerstin Lundin 100 år. Inte för att det är så märkvärdigt, tycker hon själv.
– Det är väl ingenting särskilt, det känns som vanligt. Men det är ingen på varken mor eller fars sida som blivit 100, så jag är den första. Det känns lite mysigt att man kommit så långt, det trodde man aldrig.
Hon är en pigg och glad 99-åring kan flera personer intyga. Personalen på boendet beskriver hur hon är väldigt aktiv för sin ålder. Ett av hennes barn berättar att hon är självständig nog att inte behöva hjälp med exempelvis bäddning. Det har alltid varit fart i henne menar hon själv.
– Jag är pigg och alert och har inte haft några sjukdomar att prata om. Jag har alltid gått fort också. När jag kom hit till boendet sprang jag med rullatorn i korridorerna. Jag visste ju inte vad man skulle göra. På sjukhuset fick jag ha med den. Då sa ett biträde att det har varit många där, men att han aldrig sett en patient springa med en rullator.
Kerstin beskrivs som en "energisk och envis dam" av dottern Agnetha.
Hennes familj är stor, och det kommande kalaset ser ut att ha en gästlista på närmare 80 familjemedlemmar. Den yngsta är Kerstins barnbarns barnbarn.
– Det är roligt, men det är svårt att umgås allihopa, det orkar man inte med. Jag försöker att ha kontakt med dem, de flesta i alla fall. Men det går inte att hålla reda på dem allihopa.
Som liten var det huvudsakliga umgänget de sex bröderna. Ibland såg Kerstin sig som en av pojkarna, men något saknades.
– I barndomen var jag precis som en pojke! Jag var ensam jänta bland alla pojkar. Jag hade ingen syster, det längtade jag efter hela mitt liv. Men så kom Inga-Gerd. Då släppte det stenar från mitt bröst, äntligen fick jag vara med en flicka!
På ett sekel har mycket i världen hunnit upptäckas och utvecklas. Bland annat har penicillin och insulin gjorts forskats fram, och Vintergatan har visat sig vara inte den enda galaxen i rymden. Även tekniken har varit med om en rejäl resa på hundra år. Kerstin minns fortfarande hur telefonin var i barndomen.
– Rätt som det var ringde det i telefonen. Jag hade aldrig svarat i en telefon. Jag blev så orolig och undrade om jag tordes. Men till slut så svarade jag.
Sedan 1944 har Kerstin skrivit dagbok. Två stora lådor är nu fyllda med gamla böcker.
Till 100-årsdagen planeras stort kalas. Ett sista kalas, tycker Kerstin som har börjat tröttna på att fira den 17 augusti. Tills dess väntas också det traditionella brevet från kungafamiljen komma. Hon är inte särskilt förväntansfull på brevet.
– Äsch, det står väl bara att det är hälsningar från Carl Gustaf och Silvia. Det är väl ingenting. Han kunde skrivit ett helt brev, säger Kerstin Lundin.
"Det har alltid varit fart i mig, vettu", säger Kerstin Lundin.