Ett par dagar inför intervjun i Barkö kommer ett mejl från Jan Guillous förläggare tillika fru Ann-Marie Skarp på Piratförlaget, med en utförlig vägbeskrivning och ett lokalt telefonnummer som vi kan ringa om vi kör vilse. Men vi kör i stort sett rätt på de snirkliga vägarna och kommer fram till gårdsplanen på utsatt tid. Jan Guillou kommer ut och möter oss vid bilen, tar i hand och hälsar välkommen. Han upprepar våra namn för att artigt kunna använda dem under intervjun visar det sig senare. UNT:s fotograf berömmer huset och det natursköna läget med skogen runt knuten.
– Ja, här börjar vildmarken, säger Jan Guillou som alltid varit intresserad av naturen och samlat på både fjärilar och ormar ("till min mors förskräckelse") som liten.
I tidig ungdom lärde han sig de latinska namnen på ett flertal fåglar, för att imponera på en flicka som hette Britt. Han har också varit med i Fältbiologerna.
– Då var det naturligt att vara jaktmotståndare med det giltiga argumentet att när vi inte behöver jaga för vår försörjning, då är det egendomligt att en del ska ha som nöje att skjuta djur som vi andra vill titta på och försöka att umgås med. Den inställningen gjorde att jag inte började jaga förrän sent, efter 30 år fyllda.
Det som fick Jan Guillou att börja med jakt var den så kallade Geijeraffären och justitieministerns påstådda bordellbesök som DN:s Peter Bratt avslöjade år 1977. Kontakten som Aftonbladetreportern Jan Guillou fick med en viss Leif GW Persson ledde till en nära vänskap som inleddes med en halvt misslyckad, nattlig jakt. Men det är längesen. Omsvängningen i synen på jakt är också en historia som inte riktigt låter sig berättas här. Det kan även sägas om mycket annat som vi hinner prata om under 2,5 intensiva timmar. Jan Guillou bjuder frikostigt skrockande på flera anekdoter med allt från Palme-imitation till tyska författaruppläsningar, vinkällarligans inbrott i Barkö och ungdomliga drömmar om att bli en "svår" författare med ambitioner att skriva "genialiskt obegripligt".
Vi sitter i varsin korgstol i loungen där ett blomsterstilleben i expressionistisk stil pryder kortväggen. En välfylld bokhylla med böcker alfabetiskt sorterade efter författare – från Magnus Bergs Hudud till Jan Myrdals Gubbsjuka – dominerar rummet. Jan Guillou har gått för att hämta vatten och kommer tillbaka med en flaska iskallt, norskt mineralvatten av märket Imsdal som han häller upp i tre glas. Alla som läst Brobyggarna och den pågående sviten Det stora århundradet vet att Jan Guillou har inte bara har franskt utan även norskt påbrå. Jan Guillous nya bok "De som dödar drömmar sover aldrig" som är den senaste i serien och ges ut i september. Släktsagan har nu nått fram till 1970-talet, och Jan Guillous alter ego Eric Letang jobbar som biträdande jurist hos den beryktade advokaten Henning Sjöstrand som påminner starkt om verklighetens Henning Sjöström. Jan Guillou hade läst juridik i slutet av 1960-talet och säger att han mycket väl hade kunnat hamna i kändisadvokatens stall på riktigt, om inte journalistbanan kommit emellan.
– Tursamma omständigheter gjorde att jag hamnade på Fib aktuellt vid 22 års ålder. Men Eric Letang och hans erfarenhet är min alternativa självbiografi, det är lite "sliding doors".
I den nya boken beskrivs Eric Letangs engagemang i vänsterrörelsens hemliga säkerhetstjänst som för en David mot Goliat-kamp med den svenska ordningsmaktens försök att infiltrera rörelsen. Givetvis vävs avslöjandet om IB, statens hemliga militära underrättelsetjänst, som blev Jan Guillous stora journalistiska genombrott, in i historien. Samtidigt beskrivs överklassläkten Lauritzens vidare öden under ett 1970-tal som i romanen präglas av Vietnamkrig, kollektivboende och frigjord sexualitet. Samt en del politisk tuppfäktning inom vänstern. Jan Guillou blev för egen del utesluten ur marxist-leninistiska KFML (Sveriges kommunistiska parti).
– Det utvecklades en sekterism på 1970-talet, där icke renläriga rensades ut. För mig var det lika bra att bli utkastad så tidigt som möjligt. Som fri skribent ska man inte vara medlem av något parti. Är man det kan man bara sluta som propagandatrumpet eller förrädare.
Politiskt säger Jan Guillou att han står lika mycket till vänster i dag som han gjorde då. Men röstar gör han inte.
– Nej, av ungefär samma skäl. Mina läsare förstår att jag är vänsterextremist av något slag, men jag företräder inget parti och de uppfattningar jag har är mina. De har inte varit i säck innan de kom i påse.
Medan Jan Guillous krönikor och spionromaner är välkända är det färre som vet att Jan Guillou tillbringar större delen av året i Barkö. Det är här han skriver sina böcker på maskin, en tysk Adler, vid ett stort skrivbord med vid utsikt över ett fält och en omgivande gärdesgård. En stor säck med fågelmat står på golvet och vittnar om att fågelskådarintresset fortfarande är starkt. På skrivbordet är kikaren alltid nära till hands.
– Jag föder både småfåglarna och sparvhöken, säger Jan Guillou som även är med i två lokala jaktlag.
Utan jakten tvivlar han på att han skulle ha kommit in i något slags gemenskap i bygden.
– Ja, alltså... Om jag inte hade haft jakten skulle jag aldrig ha kommit in i umgänget. Men i och med att det finns två jaktlag här finns också ett naturligt umgänge. Annars är man ju en utböling i Roslagen om man inte bott här sedan 800-talet. Och jag har ju bara bott här i 40 eller 45 år.
Har du funderat på varför det varit så svårt?
– Jo, det är klart. Med en del grannar har jag ett utomordentligt gott förhållande och vi är väldigt bra kompisar, inte bara jägare utan också andra. Men med somliga känns det som att jag är en sorts fiende från staden och det kommer aldrig att kunna bli något annat.
Jan Guillous lokala engagemang utöver jakten handlar om ett relativt passivt medlemskap i Norrskedika hembygdsförening där han donerat en summa för återuppbyggnaden av IP efter branden för några år sedan. Dessutom för han en långvarig kamp mot vass och igenväxning för att återskapa sjön Rörmar, vilket gett honom ett diplom som Årets markägare från Entomologiska föreningen. Han brukar också ha boksläpp i förhand på den lokala bokhandeln, så även i höst.
– Det blir världspremiär på Kontorshuset. Det är klart att man måste gynna den bygd man bor i, säger Jan Guillou.
Vi avslutar intervjun i loungen och går över till den rymliga skrivateljén för fotografering. På väggar och hyllor trängs åtskilliga jakttroféer – bland annat uppstoppade rovdjur från storviltsjakt i Afrika och en isbjörnsfäll från Sibirien. Jan Guillou ber att vi om möjligt inte får med så många av hans troféer på bild.
– Inga överdrifter. Då blir djurvännerna tokiga, och de är livsfarliga.
På frågan om han råkat ut för något kommer svaret blixtsnabbt.
– Nej, de vet om att jag är välbeväpnad.