Vassa däck krävs i isracing.
Vid en första anblick ser motorcykeln helt vanlig ut. Det är den inte. Snart upptäcker man taggarna – flera centimeter långa ståldubbar som sticker ut från däcken, de sitter tätt och ser ut att kunna stickas rejält. Robin Johansson kör sin motorcykel på is.
– Det är det häftigaste man kan göra på en motorcykel. Att åka runt 80-90 kilometer i en sväng på is, att gå in i kurvan och veta att det är 100 procent fäste. Det är en obeskrivlig känsla, säger han.
Robin har nyss gjort sin tävlingsdebut i isracing – en liten sport med få utövare och dessutom med få möjligheter att träna upp sig, åtminstone i Östhammar där han bor. Förra året kunde han prova några gånger på fjärden utanför hamnen, men i år har det inte gått alls. Isen behöver vara betydligt tjockare än vad som krävs för en skridskotur – 25-30 centimeter, annars finns risk att isdubbarna går igenom efter några varv.
– Dessutom var det farligt förra året för att vi inte hade någon snö. Man kan glida långt när det är blankis, flera hundra meter. Så det funkar bara för att testa cykeln, man törs inte åka fullt ut.
Nej, för att kunna träna ordentligt behöver man åka betydligt längre. Upp mot Jämtland och Västernorrland, säger Robin.
– Det hade varit enklare om man kunde träna på närmre håll, men nu när man måste åka minst 25 mil blir det svårare.
Isracing körs på en plogad bana.
Och längre söderut finns knappt några åkare – Robin är en av de sydligaste som är aktiva. Men så har det inte alltid varit. Förr fanns flera förare och sporten var betydligt mer utbredd. Under många år genomfördes SM i isracing på Studenternas i Uppsala, och längre tillbaks hölls även tävlingar i Norrköping. Nu finns den närmsta banan för isracing utanför Gävle, säger Robin. Och totalt är det bara runt 16-18 aktiva åkare i Sverige – i tävlingarna ställs nybörjare och VM-åkare mot varandra. Till SM-finalen behöver man inte kvala längre.
– Det är de varma vintrarna som dödar intresset, säger Robin.
Isracing har i stort sett samma regler som speedway, men där tar likheterna stopp, menar Robin.
Men det har alltså inte hindrat honom. Vägen in till sporten var att han var mekaniker åt sin svåger som körde, och intresset för motorsport har alltid funnits – han är uppvuxen med en pappa som körde speedway i Rospiggarna, och i många år har han varit mekaniker och funktionär inom både speedway och isracing. Bland annat hjälpte han Martin Haarahiltunen att ta VM-guld i isracing förra året. Genom att ha varit med och sett sporten på nära håll så har suget kommit att prova på själv, men isracingen är den enda motorsporten som fått honom att vilja börja åka.
– Min satsning är för att det är kul. Speedwayen är svår på det sättet, man kan inte hålla på med den bara för att det är roligt, det finns inga lägre serier.
Dubbarna som sitter på däcken är max 28 milimeter, för att ge fäste på isen.
Det som fått honom att fastna för sporten är dels den där känslan i kurvorna, när man nästan ligger slickad mot isen och känner att man har fäste, men dels gemenskapen inom sporten.
– En stor del är sammanhållningen som finns mellan folket inom isracing. Det som är speciellt är att alla hjälper alla, oavsett vilket lag eller land man tillhör så är det kamratskap och gemenskap.
Det gör att det är värt de långa resorna till träningar och tävlingar och de många timmarna i verkstaden som sporten kräver.
– Man får inte vara bekväm om man ska hålla på med det här. Det är kallt, tungt, bökigt och vasst. Men det roliga överväger det jobbiga, säger Robin.