Här intill Forsmarks kärnkraftverk planerar SKB att bygga slutförvaret för utbränt kärnbränsle. Men hur ska framtidsmänniskan förstå vad som finns där nere i berget?
I förra veckan gav regeringen klartecken till att bygga ett slutförvar av utbränt kärnbränsle i Forsmark. Men det kommer dröja innan spaden sätts i jorden. Nu väntar olika former av utredningar, prövningar och forskning.
En av de mer spektakulära frågorna som måste lösas är hur man ska föra vidare information och kunskap till framtida generationer om att det ligger radioaktivt avfall och strålar 500 meter under jord.
En strategi för hur kommunikationen med framtiden ska se ut ska tas fram under den stegvisa prövningen som nu tar vid efter regeringens ja till slutförvarsplanerna.
Men hur ett slutförvar av kärnbränsle, eller andra farliga platser som vi människor skapar i vår tid, ska märkas ut är ingen enkel sak. Den stora frågan är förstås hur man ska kommunicera med de människor som lever på jorden om 100 000 år? Vilket språk gäller? Och kan arkiveringen ens överleva den istid som troligen kommer emellan?
Om informationen försvinner eller inte går att tyda, hur ska man då avskräcka människor från att komma i kontakt med avfallet?
Frågorna har sysselsatt ett gäng forskare i olika länder under årtionden.
"Vi måste använda oss av olika slags metoder, flera aktörer och tidsskalor", säger Annika Bratt, utredare vid Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM.
Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) har på regeringens uppdrag redogjort för olika metoder hur information och kunskap om slutförvaret för kärnbränsle kan säkerställas över lång tid.
En av författarna till rapporten är Annika Bratt, utredare på SSM.
– Vi måste använda oss av olika slags metoder, flera aktörer och tidsskalor. Då ökar chansen för att nå ut, menar hon.
– Man kan tänka sig en successiv överföring av kunskaperna där de överlämnas från generation till generation. Men bryts en sådan linje bör det också finnas direktöverföring. Det kan ske via dagens arkivering, museer eller olika former av tidskapslar.
Annika Bratt nämner fler aktörer som kan bistå med överföringen av information. Olika former av myndigheter, där SSM är en, de som övervakar slutförvaret innan det försluts en annan, men också kommuner, skolor och arkeologer blir viktiga.
Förutom att varna och upplysa om riskerna med slutförvaret finns också en tanke om att ge vidare kunskap som kan underlätta för att fatta goda beslut.
– Framtida generationer ska ha möjligheten att till exempel återta det deponerade kärnavfallet på ett strålsäkert sätt, om det skulle bli aktuellt, säger Annika Bratt.
Men den enorma tidsskalan och svårigheterna det skapar är den stora utmaningen för forskarna.
Cornelius Holtorf, professor i arkeologi vid Linnéuniversitetet, är en av experterna som SKB använder för att hitta sätt att skicka information och kunskap in i framtiden.
Svensk kärnbränslehantering AB (SKB) har städslat arkeologiprofessorn Cornelius Holtorf vid Linnéuniversitetet för att arbeta med frågorna kring informationsöverföring till kommande generationer.
Han tar steget långt bortom det vi känner igen i dag och ställer sig frågan: "Vilka är det vi ska kommunicera med? Det är inte ens säkert att det är moderna människor som vi."
Forskarna tar höjd för att dagens språk kanske inte kommer vara tolkningsbart i framtiden.
– Nej, man behöver kommunicera på flera språk och i flera olika former, till exempel genom dokument i arkiv eller tavlor av bränd lera nedgrävda på plats, menar Cornelius Holtorf, som listar tre viktiga faktorer i kommunikationen med framtiden: Ett material som håller, ett språk som kan läsas eller dechiffreras, ett budskap som tas på allvar. Använd alla möjliga sätt att överföra information.
Inte ens att dödskallemärka platsen lär fungera, menar han.
– Dödskallar står ju traditionellt för döden, men barn i dag ser pirater. Och en springande figur kan lika gärna uppfattas som en glad dansande människa, säger Cornelius Holtorf.
Arkitekten Michael Brill deltog på 90-talet i en amerikansk studie i regi av Department of Energy, som syftade till att hitta sätt att avskräcka människor från att gräva på fel plats. Hans "spikfält" var tänkt att uppfattas som en varning.
I debatten har det också förekommit idéer om att kultur och konst kan vara en väg att ta. Bland annat har Edvard Munchs berömda målning "Skriet" avhandlats. Den skulle kunna verka avskräckande.
Amerikanska arkitekten Michael Brill tog fram ett exempel på 90-talet som han kallade "spike fields", där platsen märks ut av ett antal upprättstående, lutande, skarpa spikar eller törnen i betong. Vasst och avskräckande. Men det kan ju bli så att vad som är farligt avfall för oss är en värdefull resurs i framtiden och inget att vara rädd för, kommenterar Holtorf.
"Spike Field" är tänkt att skrämma bort framtidens människor från platser där det finns nedgrävd radioaktivitet. Idén har tagits fram av Michael Brill och illustrerats av Safdar Abidi.
– Alla idéer är värda att titta på, men frågan lika svår som spännande. Står det en skylt med ”Fara! Gräv inte här”, skulle jag förstås som arkeolog bli nyfiken, säger Cornelius Holtorf.