Stora delar av Marianne Bruus liv har kretsat kring Understens fyr. Det blir tydligt både när man lyssnar på henne och ser tavlorna hon har på väggen.
Det var en iskall morgon. Vintern hade varit den svåraste på flera år, men denna dag var ändå ovanligt kall. Man hade kommit från Umeå, men temperaturen denna morgon liknade inget den tyska besättningen på August Thyssen varit med om tidigare.
Resan hade varit odramatisk. Men nu, när lastångaren passerade Gräsö, visste alla ombord att insatserna höjts rejält.
Kaptenen hade ett val att göra. Följa den svenska kusten – ett område fyllt av minor, eller färdas längre ut där fientliga ryska ubåtar fanns. Han valde det förstnämnda.
Marianne Bruus sitter i sitt kök och tittar på de gamla breven, som hon och hennes bror skrev för över 80 år sen.
– Det har kommit 150 man hit, med kanoner och minor, läser hon högt.
Brevet är daterat 12 december, 1939.
Marianne Bruus har bott i området hela sitt liv. Först på Understens fyr, sen på Singö, tillbaka till Understens fyr och till sist Gräsö. Trots att hon är över 90 år minns hon mycket. Hon var bara ett barn, 10 år närmare bestämt, men kommer ihåg när soldaterna kom till Singö, ön där hon bodde.
– Vi hade fått cyklar, min bror och jag. När vi skulle cykla till skolan kom det en bil som körde så fort förbi oss. Vi tog cyklarna med oss upp på ett berg och där uppe stod vi och tittade ner på vägen. Då kom de marscherande, en liten trupp, berättar hon.
Det var då, i början av andra världskriget, som Sverige började fälla minor i Ålands hav. Något söder om Gräsö fälldes ett hundratal minor den vintern, den första av fem mineringar i området under kriget. Bara en dryg månad efter att Marianne Bruus såg soldaterna anlända till Singö, detonerade den första minan.
Klockan hade just passerat nio. Solen var på väg upp när fartyget passerade strax utanför Understens fyr. De hade valt rutten längs kusten, för att undvika ubåtarna. Nu var minorna det mest närvarande hotet – och plötsligt hördes en explosion.
De hade gått på en mina. Besättningen, som visste om farorna som lurade i dessa vatten, var förberedda och lyckades samtliga ta sig ner i livbåtarna. Allt gick fort, och bara minuter senare syntes inte länge fartyget. Nu väntade dock nästa fara för den tyska besättningen på August Thyssen.
Enligt mätningar från denna morgon var det en iskall dag, 18 januari 1940. Termometern på fartyget visade sannolikt ner mot 20 minusgrader, och även om havet ännu inte hade frusit helt rörde sig lastångaren genom tjock issörja.
När lastångaren gick på minan gick allt fort. På tio minuter sjönk båten, och besättningen var fast i livbåtarna ute i det iskalla havet.
Den redan tilltagande kylan förvärrades av starka vindar. Plötsligt såg de en båt som närmade sig. Där kom fyrvaktaren vid Understens fyr och hans assistent i en motorbåt. De tog sig fram till de tyska livbåtarna.Genom issörjan bogserade de livbåten tillbaka till ön och fyren de kommit ifrån. Sjömännen var räddade.
Marianne Bruus har sparat brev från när hon var barn. Varje vecka skrev hon och hennes bror till deras pappa som var ute till sjöss.
Samtliga ur besättningen överlevde. Fyrvaktaren och hans assistent riskerade sina liv när de gav sig ut, och den tyska besättningen hade sannolikt dött där ute på havet om de inte hade blivit räddade.
Marianne Bruus bodde inte på Understen vid olyckan, men minns den och har fått höra berättelser från andra som var där.
– Det var en hemsk olycka.
Minan som den tyska lastångaren gick på var bara en av de fler än tusen minor som den svenska militären fällde i Ålands hav under andra världskriget.
Gunnar Möller, chef för Maritime warfare Data Centre, har i över tio år studerat minkrigföring. Han berättar att det i Östersjön fällts ungefär 160 000 minor sen den första släpptes i mitten av 1800-talet.
Under havsytan sydost om Gräsö ligger sannolikt ungefär hälften av de 1461 minor som fälldes där under andra världskriget.
Fortfarande finns närmare 60 procent kvar i havet, som antingen sjunkit till botten eller slitit sig och drivit iväg.
Utanför Gräsö finns sannolikt flera hundra minor kvar. Men trots att de flesta sjunkit till botten är de inte ofarliga. Enligt Gunnar Möller har det hänt att trålare fått upp oexploderade minor i sin fångst. Och att få upp minor med ibland så mycket som ett ton sprängladdning är livsfarligt.
Ett möjligen mer närvarande och aktuellt problem är dock risken stöta på dem vid anläggning av vindkraftparker. Vid denna typ av projekt undersöks därför alltid havsbotten i området där parken ska ligga, för att det inte ska finnas gömda minor i havsbotten.
Trots att det i år var åttio år sen August Thyssen sjönk utanför Understen, är minorna utanför Gräsö alltså fortfarande en fara som lurar i havet.