Upplandsledens dag på två och fyra ben
En golden retriever vid namn Nova, field spanieln Roy och hans syster Wilma. Ett par andra hundar och så taxen Visa. Var det en hundträff jag hade kommit till, där på parkeringen vid Preem-macken i Gimo?
Märta Nordgren stoppade med stor omsorg in en brödbit i Wilmas mun.
Foto: Ingela Alm Söderman
Det ska erkännas att jag tyckte det var lite jobbigt. Inte att det fanns hundar med - en av dem var ju gubevars min egen - utan för att just min lilla sötnos bestämde sig för att tycka illa om en av de andra. Riktigt illa.
Min lilla fick den stora att lomma i väg med svansen mellan benen och jag tänkte att det här blir just en rolig vandring.
Så fort vi börjat gå var det dock som om hon glömde bort alla de andra. Här var hon och matte på skön skogspromenad och hon tog sig med glädje an det hon såg som sin främsta uppgift, att försöka komma fram så fort som möjligt.
Över stock och sten bar det, längs den smala upptrampade stigen och på lite större skogsvägar. Där det var torrt och där det var mindre torrt. En kort paus vid den gamla kolarkojan, som egentligen inte var så gammal men i alla fall byggd enligt gammal förlaga, och så vidare. Ibland med solens strålar lysande genom trädens grenverk och en liten stund i regn, men mestadels med en jämngrå himmel som tak.
Efter elva kilometer var vi framme vid slutdestinationen, den lilla dammen vid Tyan. Nova tog sig ett välförtjänt dopp medan vi andra tittade på, inte alls sugna på att hoppa i utan helt nöjda med att bara vara. Vi hade ju uppfyllt Upplandsstiftelsens mål med denna dag - att få ut folk i naturen.
Och nu återstår bara en sak. Att plocka fästingar. Jag lovar att de finns där, på både människa och hund.
Fotnot: Upplandsledens dagar arrangeras alltid första helgen i september. I år fanns möjlighet att gå längs leden på sex platser; förutom i Gimo även vid Florarna, i Vittinge, Boglösa-Bredsand-Enköping, i Bålsta och Torstunabygden.
Så jobbar vi med nyheter