Vid en brygga på Gräsös norra udde står Erik Beckman i en taxibåt och väntar på oss. Vi kastar loss och beger oss över sundet till Örskär. Det är en snabb färd och på andra sidan står Katarina Utberg och väntar.
Syskonparet, som nyligen har tagit över vandrarhemmet på den lilla ön, hanterar båten vant och rutinmässigt. De har tillbringat somrarna här sedan barndomen.
– Det är nog en förutsättning för att klara av det här jobbet. Man måste kunna hantera båten i väder och vind när man ska transportera gäster flera gånger om dagen, säger Erik Beckman.
Någonstans bland träden sitter en rosenfink och hälsar oss välkomna till ön med sitt ”pleased to meet you”- läte. Sedan hoppar vi upp på flaket bakom fyrhjulingen och skumpar den en kilometer långa vägen upp till vandrarhemmet, förbi syskonens fritidshus.
Huset köptes av deras farmors syster 1960 och har sedan gått i arv i släkten. Varje år, dagen efter skolavslutningen, packade familjen bilen utanför hemmet i Stockholm och begav sig till ön. Där tillbringade de riktiga Saltkråkan-somrar fram till dagen före skolstart.
De byggde kojor, badade och kan nu varenda stig och stubbe utantill i becksvart mörker. Ibland klev de upp i ottan för att ta upp näten.
– Det var på den tiden man fortfarande kunde få upp en torsk, säger Katarina Utberg.
– Ön betyder mycket för oss, det är fortfarande hit man kommer för att få andrum. Man kan ha med sig storstadsstressen fram till bryggan, men så fort vi stiger i land andas vi ut den, säger Erik Beckman.
Det är lätt att förstå, på ön finns inte en enda bil, bara havet som brusar. När Skärgårdsstiftelsen i höstas sökte nya arrendatorer som efterträdare till Per Mattsson och Siw Öhlund såg syskonen chansen. Men eftersom de båda har andra jobb och Katarina Utberg har tre barn var beslutet inte helt lätt.
– Det var under en resa i japan som jag faktiskt bestämde mig, efter att ha besökt ett hus som råkade ha fyra små prydnadsfyrar i hallen, säger Erik Beckman.
Vi går upp i fyren, Sveriges enda med serpentingång i stället för trappor, byggd 1769. Den perfekta lekplatsen när syskonen var små?
– Den var inte tillgänglig på samma sätt då och för oss var det var ”bara en fyr”. Trots att vi kommit hit hela vårt liv så har vi inte en enda bild av den.
Katarina Utbergs telefon ringer, det är ”GB-gubben” som står på Gräsö med syskonens allra första leverans, glassen. Vi hoppar i flakmopeden och tar sedan båten över till Gräsö igen. Vi lastar båten full med glass som förhoppningsvis ska räcka resten av sommaren.
– Det är det här vårt nya liv handlar om, att kånka och släpa, säger Katarina Utberg. Men det har alltid varit en del av tjusningen, man ska kämpa lite för att ta sig hit.
Glasstransporten går smärtfritt och hon konstaterar att det är skönt att det ”värsta är över”, nu är de i gång på riktigt.
Med en skogsgrön keps på huvudet och kikare runt halsen står syskonparets första gäst och blickar ut över vågskummet. Det är fågelskådaren Mikael Clementson som tjuvstartat säsongen, vandrarhemmet öppnar egentligen först i helgen. Han har bara gott att säga om platsen, i går tog han ett dopp i det sjugradiga vattnet.
– Det är så rofyllt att gå här ensam längs ön och bara titta, kanske ser man någon fågel, säger han.
Erik Beckman och Katarina Utberg kommer inte att tillbringa vintrarna på ön. Örskär är inte detsamma när sommaridyllen är över.
– Ön är nog större än man tror, men när det stormar och blåser orkanvindar känns den ganska liten.
Vandrarhemmet har öppet från 1 maj till sista september.