Under 1950- och 60-talet flyttade hundratusentals finnar till Sverige för att arbeta. Många fick anställning inom svensk industri. Under flera decennier var den gängse bilden att sverigefinnarna tillhörde arbetarkollektivet. Den bilden har förändrats. I dag återfinner vi sverigefinnar i stort på alla positioner i landet och den typiske sverigefinnen är inte längre industriarbetare.
Sedan oktober förra året vandrar utställningen Arvet genom landet. Sverigefinländarnas arkiv, som har sitt säte i Eskilstuna, står bakom den. I utställningen får betraktaren möta några personer som tillhör andra och tredje generationens sverigefinnar.
– Vi vill komma bort från den generaliserade bilden av sverigefinnar, vi vill nyansera bilden. 500 000 personer tillhör i dag den andra och tredje generationen sverigefinnar, säger projektledaren Erkki Vuonokari.
Genom åren har många sverigefinnar dolt sitt finska arv. Det har fått stå tillbaka för anpassningen till svenska språket och svensk kultur. För många har inget annat val funnits. Markus Lyyra, generalsekreterare för Sverigefinska ungdomsförbundet, pekar på bandet Kent, där två av medlemmarna har finska rötter. De är svenskar i första hand och markerar inte sitt finska arv. Likaså är Ola Toivonen i första hand svensk. De bär på sitt arv i tysthet. I utställningen vill Sverigefinländarnas arkiv uppmärksamma hur finskspråkigheten kan överföras till kommande generationer. Ett sätt är att låta barnen gå på finskspråkiga förskolor. Intresset för finskspråkiga förskolor bland andra och tredje generationens sverigefinnar växer nu, menar Erkki Vuonokari.
Sverige har sedan 2010 en minoritetslagstiftning. Den ger sverigefinnar, som bor i det finska förvaltningsområdet, rätt att kommunicera med myndigheter på finska. Den ger även rätt till finskspråkig äldreomsorg och barnomsorg. Men när det gäller grundskolan börjar bilden skava. Här finns inte samma lagstadgade krav. Anna-Maija Högström, som är finsktalande koordinator på Östhammars kommun, pekar dessutom på att det utbildas för få lärare som är tvåspråkiga.
– De som vågar kräva tvåspråkighet för sina barn vågar också träda fram, säger Markus Lyyra.
Erkki Vuonokari betonar att det är bra att våga vara kritisk, det inte är ett självändamål att anpassa sig.
– Ett samhälle utan kritiska människor sig rör sig inte framåt.