Svårt med tidlös strålvarning
När information om slutförvaret för använt kärnbränsle ska föras vidare, tusentals år in i framtiden, är modern informationsteknologi inte något gångbart alternativ.
Om ett par tusen år kan det finnas människor som står vid platsen för slutförvaret och kliar sig i huvudet. Då behövs information och kunskap om vad som gömmer sig nere i urberget. Viktigast av allt är att framtida generationer känner till att det använda kärnbränslet är radioaktivt och kan vara farligt för människan och miljön.
Men hur kan man vara säker på att informationen bevaras. Det är en fråga som Svensk Kärnbränslehantering (SKB) funderat på. Uppgiften är inte lätt. Först om 100000 år räknar man med att strålningen från det använda kärnbränslet är i nivå med strålningen från det naturliga uranet.
Går det att överföra information så långt in i framtiden.
- Ja, säger Erik Setzman på SKB.
- Vi är övertygade om att det är möjligt även om det är en oerhört svår och komplicerad uppgift och några garantier kan man naturligtvis aldrig ge.
- Nej, säger Per Johansson, fil dr i humanekologi.
- Det gör det säkerligen inte. Kulturer och samhällen förändras och därmed förståelsen. Det är svårt för oss i dag att förstå 1700-talet eller de människor som levde vid Kristus födelse. 100 000 år är en ren abstraktion.
Per Johansson påpekar att om man ser bakåt i historien har nästan ingenting bevarats i 100000 år. Däremot kan det vara möjligt att överföra informationen några hundra eller till och med tusen år framåt i tiden.
- Som jag ser det kan vi i vår generation ta ansvar för någon slags generationsöverföring. Men då måste det finnas ett starkt intresse och en politisk ambition för att det ska fungera.
Tanken är att en generation för vidare till nästa och så vidare. Informationen uppdateras med ett mellanrum av cirka 30 år i taget. "Språk ändras över tid, men genom att successivt föra information vidare kan språkinnehållet omarbetas så att informationen förblir begriplig", står det i rapporten Kunskapsbevarande för framtiden.
Förmodligen blir man tvungen att använda sig av olika slags medier och information som lagras på olika nivåer på olika platser.
- Man diskuterar allt från papper till olika slags datamedier. Men det senare har visat sig vara väldigt känsligt eftersom tekniken går så fort framåt. Vem kan i dag hantera en floppy disk till exempel, säger Erik Setzman.
I dagsläget lyder SKB under de regler som satts upp av bevakande myndigheter och Riksarkivet. Information sparas bland annat på arkivbeständigt papper och mikrofilm.
- Det finns exempel på arkiv där man lyckats bevara information i över tusen års tid. Vatikanen är ett sådant där materialet stått sig över tiden.
Men det handlar inte bara om arkiv. Det förs också en diskussion om att märka ut själva platsen, vare sig det nu blir Forsmark eller Oskarshamn.
- Det kan vara allt från att rista in ett budskap i sten till andra former av monument eller att bara lämna bergsmassor för att visa att här har det skett något, säger Erik Setzman.
Men det finns en risk att det leder till mytbildning som lockar mer än det skrämmer.
- Det är lite tveeggat hur mycket man ska markera eller skylta utan att det får motsatt effekt. Det finns något i den mänskliga naturen som gör att om det står "rör ej" så kan det till och med locka folk att ta sig dit, säger Erik Setzman.
Även Johan Swahn vid miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning (MKG) tror att det är extremt svårt att bevara information i det svindlande långa tidsperspektiv det handlar om. Han menar att det bästa man kan göra är att märka ut platsen ordentligt och sprida kunskapen till många.
- Man måste nog se till att informationen om vad som finns där blir tillgänglig över hela världen. Sedan kanske man kan resa någon slags monument över hela kärnkraftseran på platsen.
Så jobbar vi med nyheter