Spökvandring i Österbybruk - en rundtur som får de döda att komma till liv
Med fyra vuxna och bara ett barn på plats, måste nästan den barnvänliga versionen av spökvandringen på Österbybruks herrgård betraktas som lite av ett platt fall.
Tilda Johansson har fått några antispök-tips innan hon går in tillsammans med Monica Rydåker.
Foto: Sarah Bruze
Men trots allt detta lyckas vallonbruksguiderna Monica Rydåker och Annica Trolin-Andersson, skapa en kuslig rundtur på herrgården - både för oss vuxna och för sexåriga Tilda Johansson. Hon har varit på en testrunda med dagis en gång tidigare, men verkar ändå lite reserverad när dörren öppnas och en kvinna med svart kåpa kommer ut för att ta emot oss.
I hallen möts vi av Per Adolf Tamms barska blick. Hans liv tillhör ett av de många människoöden som kan knytas till herrgården. Vi får veta att Gammel Tammen fick herrgården av sin moster år 1802 och att han fortfarande kan besöka ägorna. Till exempel har hans gamla rullstol har en förmåga att rulla av sig själv. Givetvis ges det prov på detta under rundturen, men då tycker jag mig nog ana någon i skuggorna. Däremot kan jag inte förklara känslan av att den kalla blicken från bysten i hallen verkar följa oss under hela rundturen. Då och då kryper det kalla kårar upp längs benen och det är innan vi ens har hunnit ner i källaren.
För det är först när den knarriga källardörren låses upp som det riktiga äventyret börjar. Tända ljus, dödskallar och läskiga dockor skapar precis rätt typ av spöklik stämning. Mörkret kommer krypande och en källarfuktig kyla möter oss. Berättelserna avlöser varandra och vävs skickligt ihop med fakta om seder och vanor hos herrgårdsfolket. Historien om den late smeden som sålde sin själ till djävulen berättas med ljudeffekter som får alla i sällskapet att hoppa till. Och kunde man ändå inte skymta den vita damen svävandes där över dammen?
Väl uppe i ljuset är igen har vi hunnit karska till oss. Tilda Johansson är nöjd med spökvandringen även om hon var lite rädd ibland.
- Det var läskigast i spökgången.
Den trånga spökgången med sina ruggiga ljud och svarta skynken uppsatta längs väggarna lämnar få oberörda. I hemlighet var vi nog alla tacksamma för att kameramannen fanns där med sin kamera och lyste upp vägen för oss.
- Jag tycker att det här var tillräckligt läskigt. Jag vet inte om jag skulle våga gå på den för vuxna, säger Tildas mamma Marie Johansson.
Enligt Monica Rydåker och Annica Trolin-Andersson är den rundan något alldeles extra och än mer skrämmande. De vuxna i sällskapet tittar lite på varann och vi känner nog alla likadant - det här var fullt tillräckligt.
Så jobbar vi med nyheter