Sedan 2005 har forskarna Germán Orizaola och Anssi Laurila, verksamma vid Institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala universitet, arbetat med en studie av gölgrodan.
Förutom den svenska gölgrodan har också dess motsvarighet i Lettland och Polen studerats och nu har forskarna kunnat konstatera att den svenska beter sig annorlunda än övriga.
– Vi väntade oss en högre tillväxttakt för den svenska populationen, eftersom det är vanligare för arter som lever i kallare klimat, men svaret överraskade oss, säger Germán Orizaola och fortsätter:
– Tillväxttakten var densamma när grodyngel från de tre provtagningsplatserna utsattes för låga temperaturer, men när de i stället utsattes för varma temperaturer växte de svenska grodynglen i mycket snabbare takt.
Det här tyder på att den svenska gölgrodan anpassats till vårt kalla klimat genom att maximera sin tillväxt under den korta period som vi har riktigt höga temperaturer.
– Antalet dagar som är riktigt varma i Sverige är mycket färre än i Polen och Lettland under sommaren och det gör att de svenska gölgrodorna verkligen är beroende av de varma perioderna för att kunna reproducera sig, säger Germán Orizaola.
Andra grodarter börjar sin reproduktion så snart isen i dammarna börjar smälta. Gölgrodan däremot dröjer tills vattentemperaturen når uppemot 16 grader och det sker som regel inte förrän i mitten eller slutet av maj.
Blir det sedan en sommar utan riktigt varma perioder hindras grodynglen från att växa och de hinner då heller inte omvandlas till färdiga grodor. Ett sådant år uteblir föryngringen helt och därför poängterar Germán Orizaola vikten av att de behåller sin förmåga till snabb tillväxt.
Hur kommer det sig att du har intresserat dig för gölgrodorna i Sverige?
– Den populationen är helt isolerad från övriga populationer, den närmaste finns i Estland mer än 300 kilometer bort, och dessutom finns den bara längs en mycket smal kuststräcka i Norduppland. Det är mycket intressant.
Framöver väntar nya frågeställningar. Bland annat vill forskarna se om grodorna förflyttar sig mellan olika dammar och därmed kan återkolonisera en damm om de grodor som bor där dör ut. Och så vill de undersöka beständigheten hos gölgrodorna mot sjukdomar som decimerar amfibier över hela världen.
– Små och isolerade populationer, som till exempel den svenska gölgrodan, är normalt mindre genetiskt skiftande och ofta mer mottagliga för framväxande sjukdomar, säger Germán Orizaola.