Hur uppfattar du engagemanget bland Östhammarsinvånarna för slutförvarsfrågan?
– Jag har svårt att bedöma det. Det enda jag kan säga är att det var oväntat många människor som kom i måndagskväll, 40 till 45 åhörare. Frågor som rörde just hur kommunen påverkas kändes det som auditoriet var intresserade av, till exempel risken för att slutförvaret i Östhammars kommun blir ett europeiskt slutförvar. Sen har det varit en del medial uppmärksamhet kring finansieringsfrågor, hur man ska betala för slutförvaring, det har kanske också väckt visst intresse. Om kärnkraften avvecklas snabbare än man tänkt kommer inte pengarna i Kärnavfallsfonden att räcka.
Den beskrivningen ger inte SKB och kärnkraftsindustrin.
– Nej, men det finns en stor risk att industrin inte behöver stå för de kostnader man ska för att lösa avvecklings- och slutförvarsfrågorna. Men det går inte att få en klar bild så länge det finns en osäkerhet om kärnkraftens framtid. Jag skulle önska att den statliga energikommissionen tog ett grepp om kärnkraften och att vi fick se en organiserad avvecklingsplan.
En del av era kritiker brukar säga att miljörörelsen inte vill se att det går att lösa slutförvarsfrågan, eftersom det är ett användbart argument mot kärnkraft. Ligger det något i det?
– Nej, det gör det absolut inte. Naturskyddsföreningen och MKG har som inställning att vi ska få ett så säkert slutförvarssystem som möjligt. Förutom att vi analyserar det projekt som kärnavfallsbolaget ansökt om vill vi ha alternativet med djupa borrhål utrett. Där sker en stor utveckling i USA för närvarande som vi tycker är spännande. Vi tycker i princip att kärnavfallsbolaget borde gå in i det. Om inte nuvarande projekt kommer att fungera kan man medverka i internationell utveckling kring djupa borrhål.
Om djupa borrhål sägs från SKB att man saknar kontroll på vad som händer med kapslarna, och att de kan fastna på vägen. Hur ser du på det?
– Det är just vad som ska utredas i ett fullskaligt försök i USA, där man analyserar genomförbarheten och risker av den karaktären. Utan sådana fullskaleförsök kan man inte hävda att det är på ett visst sätt. Med KBS-metoden som SKB vill använda på 500 meters djup måste de konstgjorda barriärerna med koppar och lera fungera i de långa tidsperspektiven, inklusive istider, medan det i djupa borrhål på fem kilometers djup helt saknas utbyte med grundvatten och ytvatten. Vattnet där har legat stilla i miljontals år. En annan fördel är att man hindrar avsiktliga intrång, ingen i framtiden kommer kunna gå ner och skadas av materialet.
Vad händer härnäst i slutförvarsfrågan?
– Strålsäkerhetsfrågorna har ännu inte kommit in i domstolsprövningen eftersom SKB bara vill att de ska hanteras av Strålsäkerhetsmyndigheten. Vi vill att miljödomstolen beslutar att strålsäkerhetsfrågorna ska kompletteras av SKB även till domstolen, innan kungörelsen av ansökan kan ske. Kungörelsen innebär att själva sakprövningen inleds och då bör alla frågor prövas i bägge instanserna.
Räcker det inte att Strålsäkerhetsmyndigheten gör prövningen av stråksäkerhetsfrågorna?
– Jag tycker att all verksamhet som har miljöpåverkan ska hanteras inom miljöbalksprövningen. Att utsläpp av radioaktiva ämnen inte skulle vara en miljöfråga är orimligt att säga. Domstolsprövningen innebär dessutom en mer öppen process, där man kan ta in flera experter som får ge sin syn.