Anders Waltersson, Östhammar, styr båten med van hand. Han är aktiv i Föreningen för friskare vatten i Östhammars fjärdar och har sett fiskbeståndet minska under årens lopp.
Hela skäret är fullt av dem. Svarta fåglar som lyfter som på en given signal när vi far förbi i båt. Efter sig lämnar de en förödd plats. Kala vita klippor, halvdöda träd och risiga svarta boplatser i de kala kronorna. Avföringen täcker allt.
Anders Waltersson som sitter vid rodret försöker överrösta kakafonin.
– De blir bara fler och fler, när allt är dött flyttar de till en ny plats. Nu är nästa holme i fara.
Han pekar mot grannskäret där några av fåglarna satt sig till ro i trädtopparna. Han har inte mycket till övers för fågeln.
– Det ser inte trevligt ut och så går de hårt åt fiskebeståndet. Vissa arter har försvunnit nästan helt.
Skarven hatas framförallt för att den är en duktig fiskare, så skicklig att fiskarter hotas i vissa områden. Det talas om att fågeln inte tillhör den svenska naturen. Men det fanns skarv i Sverige fram till 1800-talet. Då utrotades den av yrkesfiskarna som såg fågeln som en konkurrent. År 1948 etablerades en ny koloni i Sverige, i Kalmarsund. Därifrån spred skarvarna sig och nu finns de längs hela svenska kusten. Allt enligt Naturvårdsverket.
Nu är vi kanske i samma läge som på 1800-talet. Under de senaste tio åren har skarvarna ökat i antal varje år.
Skarven väcker känslor. Men den är en naturlig del av vår fauna, menar naturvårdande myndigheter.
Men skarven kan också vara nyttig. När fåglarna lämnat den döende ön spirar en annan slags växtlighet där, hallon, renfana, fackelblomster – växter som trivs i kväve- och fosforrika miljöer.
För naturvårdande myndigheter är skarven en art som bör ha en naturlig plats i skärgården. Därför får den inte licensjagas, men skyddsjakt tas till emellanåt för att minska skadorna.
Metoderna för att begränsa fågelkolonierna bollas i olika fiskeriforum. En del anser att skyddsjakt knappast hjälper och föreslår andra metoder som att olja eller pricka äggen och förstöra bon. Ibland är metoderna varken lagliga eller etiskt försvarbara.
Just nu pågår skyddsjakt på skarv i länet, 500 fåglar får skjutas och jakten får bedrivas 1 april–15 juni och 1 augusti–31 december 2021. Orsaken är att man vill förhindra allvarlig skada på fisket och skydda känsliga fiskbestånd.
Skarvkolonierna tar död på träden.
Skarvar och deras påverkan på fisket har utretts av Maria Ovegård vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU. Hennes avhandling visar att skarven framför allt påverkar abborre, gös och gärs, samt karpfiskar som mört.
Maria Ovegård föreslår att man skrämmer bort skarvarna med laserljus eller mänsklig närvaro från områden där fisk samlas, som i uppväxtområden eller vid utsläpp av laxsmolt. Man kan också skydda den växande fisken genom att fixa gömslen under ytan eller nät över vattnet.
Enligt en pågående studie är det framför allt gösen som kan ta stryk av skarvens framfart. Ulf Bergström, forskare på SLU och Institutionen för akvatiska resurser, har tittat närmare på förhållandena i Stockholms och Roslagens skärgård.
Att just rovfiskarna blir färre är förödande för havets miljö. De håller rent i vatten som annars riskerar att bli övergödda. Ett stort problem inte minst i flera av Östhammars fjärdar.
– Gösen och gäddan är mest illa däran. De trivs bäst i varma och grumliga vikar som Granfjärden och Östhammarsfjärden. Därför kan det vara en poäng att begränsa skarvens utbredning där, säger Ulf Bergström.
Ulf Bergström är orolig över gösen, vars bestånd stadigt minskar.
Naturvårdsverket har bett länsstyrelserna att ta fram planer som bland annat kan belysa de regionala förhållandena, kartläggning av känsliga områden och sårbara fiskpopulationer, lämpliga åtgärder, juridiken i frågan samt skarvens påverkan på andra arter och miljöer.
I Stockholms län har man satt upp ett mål om att begränsa skarvpopulationerna med 50 procent. I dag räknar man med att det finns 7 000 bon i Stockholms skärgård, 1 000 av dem finns runt Singö, som ju kan sägas ligga nästgårds till Östhammars skärgård.
Skarvar torkar sin fjäderdräkt efter det senaste dyket.
På länsstyrelsen i Uppsala har man i dagsläget inte koll på hur många skarvar det finns längs Upplandskusten och hur mycket de förökar sig.
– Vi vet att det finns runt 900 häckande par i Lövstabukten, men inte hur det ser ut längs resten av kusten. Fåglarna flyttar ju på sig också och vi vet inte säkert om beståndet av skarv ökar eller minskar, säger handläggare Sebastian Olofsson.
En plan för hur arbetet ska göras är på gång till hösten.
Anders Waltersson tar en vända till runt ön med sin båt för att reportern ska få bättre bilder.
– Jag hoppas det löser sig, men det måste nog till mer åtgärder än bara skyddsjakt, säger han.