Här som på så många andra håll i Roslagen har det jagats sjöfågel med vettar i många generationer. Redan efter en kort stund får UNT:s reporter namn på personer som tros ha ett särskilt nära förhållande till just vettar.
Elis Eriksson och Ulla Danielsson i Norrboda är ett par av dessa. Inger Abrahamsson i Öster Mörtarö en annan. På de slingriga och kurviga Gräsövägarna söker vi upp dem i jakten på vettar.
Hemma hos Elis Eriksson och Ulla Danielsson står ytterdörren på vid gavel och det hörs röster ute vid bersån.
– Farsan gjorde många vettar, han flådde fåglar och gjorde uppstoppade vettar, men även vettar i trä. Vi hade kor och höns, men det gällde att få mat, det var dåligt med pengar. Vettarna var oslagbara som lockbeten vid sjöfågeljakten, de lockade dit fåglarna, då var det bara att skjuta, säger Elis Eriksson när han hämtar en vette som sitter i hallen. Vi går in i en bod, här sitter vetttarna upphängda högst upp under taket. Upphovsmannen är hans far.
Vettarna är täljda i trä, gjorda av balsa, ett lätt träslag. Det var vanligt att vettarna även skars ut i al. Kroppen och huvudet är gjorda var för sig. På undersidan sitter en plugg som håller fast huvudet. Både form och färg är naturtrogna de levande arterna och är som charmiga naivistiska, personliga konsthantverk.
– Vid sjöfågeljakten ankrade vi upp vettarna i vattnet, där låg de och guppade så fint – och så kom fåglarna, då var det bara att skjuta, säger Elis Erisson som tycker åda och guding är ett snyggt par.
För Inger Abrahamsson symboliserar vetten mat och jakt. Hon har själv varit ute och jagat sjöfågel med vettar och talar lyriskt om jakten som en skön och spännande naturupplevelse:
– Vi satte nät vid skymningen, sedan la vi ut vettarna tidigt på morgonen. Vi övernattade i kojor och i gryningen väntade vi in fåglarna. När solen går upp flyger fåglarna, då blir det rörelse och när de ser sina ”kompisar”, vettarna, då kommer de. Jag kunde vara ute en vecka.
När hon lättar på den gnisslande dörren till sjöboden öppnar sig en hel värld med vettar. När Inger Abrahamsson plockar med vettarna utbrister hon:
– Den här har Lindorm Liljefors, Bruno Liljefors son, målat. Lindorm vistades mycket på Gräsö och min farfar körde honom ut med båt till skären för att jaga sjöfågel. Som tack målade han vettar som han lämnade kvar.