Samuel, 5 år, plåtar sin dag i förskolan
Är dagis pedagogisk verksamhet eller bara förvaring? UNT följde med Samuel Hirviniemi, 5 år, till Diamantens förskola i Gimo och fick oväntade svar på den frågan. Hans recept på en bättre barnomsorg är fler fröknar, tv-spel åt alla och fisk till lunch varje dag.
— Jag har gått på dagis sedan jag var ett eller två. Länge, berättar Samuel.
Det roligaste med dagis är att byta leksaker.
— När vi byter så att jag får dinosaurieleksakerna — då är det roligt, säger han och förlorar sig i en lång kärleksförklaring till dinosaurier.
— Jag har dinosauriefilmer hemma och tre nya tv-spel. Där får man skjuta massvis med dinosaurier. De dör och det blir blod som stänker över hela tv-rutan.
Och så får vi veta att Samuel har gjort ett unikt fynd.
— Jag hittade ett dinosaurieskelett i Malmö, först huvudet och sedan kroppen. Jag har limmat ihop dem och nu har jag dinosaurien i mitt rum.
Men trots dinosaurielekarna är det inte alltid roligt på dagis. Det finns saker som är tråkiga också.
— När vi byter leksaker till våra gamla. Att det är snö och alla blommor försvinner och att det inte är några blad på träden längre.
Ibland blir han riktigt ledsen.
— När Basse biter mig och när han slår och nyper mig.
Inte grönsaker, bara kaviar
Det är många yviga gester, stora uppspärrade ögon och en salig blandning av verklighet och fantasi när Samuel berättar. I efterhand visar det sig att det inte alls finns några våldsamma tv-spel hemma hos familjen Hirviniemi-Blomqvist. Och Lillebror Basse, eller Sebastian som han heter, är inget monster, bara en alldeles vanlig treåring.
@3a Text:Vid tiotiden bär det av ut i snön och Samuel bygger en liten snögrotta tillsammans med kompisarna.
— Här ska lilldinosaurien bo. När vi människor dör kommer dinosaurierna tillbaka. Det vet jag, för det har jag läst i en bok.
Efter utestunden är det lunch. Det bjuds köttbullar och potatismos, men Samuel föredrar fisk.
— Om jag fick bestämma skulle vi äta fisk varje dag på dagis. Och så skulle det finnas tv-spel så att alla kunde spela. Och så skulle alla få gå hem själva.
Grönsaker tycker han däremot inte om.
— Nej, bara gurka och kaviar.
Önskar mer personal
Mer personal är ett annat önskemål från Samuel.
— Fler fröknar skulle vara bra. Då kan de säga åt Basse när han bråkar med mig.
Det konstiga med dagis är att man kan längta dit när man är hemma — och längta hem när man är på dagis. Men visst lär man sig saker också.
— Att leka och att vara med varandra, som Samuel säger.
Pedagogisk verksamhet, javisst. Men det råder inte heller någon tvekan om vad som är huvudorsaken till att barnen är på dagis.
— För att mamma och pappa ska jobba, som Samuels kompis Tuva-Lisa Landberg slår fast.
Om femårsverksamheten ger lugn och ro, blir det desto livligare när barnen återvänder till syskonavdelningarna. Samuel far fram som ett yrväder över golvet, han sätter ihop tågbanan, plockar med hästarna i stallet, serverar reportern låtsassockerkaka, och återvänder lika snabbt till stallet igen.
Det händer att han blir trött.
— Ibland vissa dagar. Om man springer, hoppar, klättrar, håller på och busar och blir arg. Då kan man bli trött.
Tonläget skruvas upp
Just den här dagen är det tolv barn mellan noll och fem år som ska äta mellanmål: äppelkräm, mjölk och smulat hårdbröd. Men vid halv fyra, när det närmar sig hemgång för många, fylls Pärlan på med ännu fler barn från de andra avdelningarna.
@3a Text:Det börjar märkas att barnen blir allt tröttare och tonläget har skruvats upp ett snäpp.
— Jag viiiill ha hästen! Ge mig den! vrålar en flicka till en annan.
Samuel borrar ner huvudet och bygger klart sin dinosaurievärld.
— Tyst, nu måste vi tänka, muttrar han i sitt hörn.
Jag frågar om han längtar efter att gå hem och han suckar lite när han svarar.
— Ja, nu vill jag åka till Nordpolen.
En halvtimme senare, kvart över fyra, kommer pappa Markku Hirviniemi och storasyster Sanna in genom dörren och Samuel är glad och sprallig igen.
Ska ni åka till Nordpolen nu? frågar jag.
Samuel strålar med hela ansiktet, hoppar upp och ner på stället och hojtar:
— Ja, ja, ja, ja...
Så jobbar vi med nyheter