Ibland är det mer tydligt än annars vad miljön betyder för upplevelsen av konst. Ånghammaren i Österbybruk är en rustik industribyggnad med högt i tak och tegelklädda väggar. Här visas nittio verk av konstnären Ludmila Pawlowska som arbetar med måleri/skulptur och installationer med blandteknik på träpanel och metall.
– Det blir ett slags installation ihop med platsens historia, inredning och arkitektur. Men det är upp till betraktarna vad de upplever. Folk ser olika saker i skulpturerna, säger Ludmila Pawlowska som alltid utgår från sina egna erfarenheter i sitt skapande.
Verken är på en och samma gång personliga och abstrakta, fysiska och mångbottnade. Många gånger förstärks intrycket genom placeringen i rummet och en del konstverk med mänsklig gestalt tycks nästan kliva ut ur väggarna. De bär namn som Portal till evighet, Ditt ansikte söker jag, Förvandlingen och Inre kraft. Men det finns också verk som talar om krig, ondska och fångenskap. Allting handlar enligt Ludmila Pawlowska om samma sak: en spegling av livet och ett sökande efter mening.
– Konsten har sitt eget språk och ställer många frågor, men svarar aldrig.
Hon kommer ursprungligen från forna Sovjetunionen, och bor sedan drygt 20 år i Sverige. Hennes konst har ställts ut runt om i Europa och USA och det gäller också många verk i utställningen som nu visas i Österbybruk. En del av dem har hon gjort för många år sedan, medan andra visas för första gången.
Konsten har varit central i Ludmila Pawlowskas liv ända sedan hon som sexåring gick på konstskola i Moskva och blev framlyft av en lärare som tyckte att hon hade exceptionell talang. Läraren kontaktade tidningarna och sedan rullade det på med konstfack och konstakademi.
– Jag trodde aldrig att jag hade något val. Konsten var mitt öde, säger Ludmila Pawlowska som dock inte skulle vilja att någon av hennes två döttrar valde samma bana.
– Det här är inget yrke, utan ett sätt att leva. Jag tänker alltid på konsten, skissar och noterar. Passionen är min drivkraft och jag kan inte leva utan det här. Även om det låter som en kliché, säger hon och tillägger att hon är sin egen största kritiker.
– Jag är aldrig nöjd och tänker alltid att jag kan bättre.
Stiftelsen Österbybruks Herrgård står bakom utställningen Beautiful, som pågår även i Bruno Liljeforsateljén, på herrgården och i parken fram till den 19 juli.